Nu skylls alla olyckor på slarviga bilister
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-21
Grabbarna tog med sig tv-spelet med rallymästaren Colin McRae ut i trafiken, 35-åringarna i karriären tog med sig
jobbet, unga mammor ungarna och vi i övre medelåldern
hade tusen och en andra grejer att fixa med under bilresan.
För alla var vi ju så duktiga bilister, så vi behövde inte ens köra.
Pendeln har svängt. Förut var jag ensam om att efterlysa andra beteenden och attityder i trafiken, men nu plötsligt skylls alla olyckor på de försumliga, slarviga, nonchalanta bilisterna. Vem bryr sig längre om att vägarna är lika livsfarliga att färdas på i dag som i går?
Mantrat från myndighetshåll har hela tiden
varit ”Sänkta hastigheter och hårdare straff”
medan jag hävdat att vi måste komma till rätta med bilisternas inställning och slarvfel för att få ner olyckorna.
Nollvisionen bygger på en oantastlig
princip: ett förarfel ska inte straffas med
döden. Det är samma princip som gäller
inom industrin.
Förr var allvarliga arbetsplatsolyckor
vanliga. En plåtbit fastnade i pressen,
jobbaren försökte få loss stycket – och så klippte pressen till. Avklippta lemmar var vardagsmat tills systemen blev idiotsäkra.
Så ville Vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall ha det i trafiken också. Förlåtande diken som tål en avkörning och mitträcken för att hindra frontalkrockar var en medicin. Sänkta hastighetsgränser en
annan.
Först såg det riktigt lovande ut. Olyckorna minskade trots att ingenting alls gjordes år trafikmiljön! Nollvisionen tog fart utan ett enda vajerräcke, utan en enda krona på trafiksäkerheten! (Ingen förstod att olyckorna gick ner för att trafiken minskade.)
Efter en tid kom det första försöksvajerräcket, på E4 norr om Gävle, men sen tog det stopp.
Ända tills näringsminister Björn Rosengren för drygt tre år sen upptäckte att olyckorna ökade igen men att Vägverket fortfarande inte kommit i gång med
nollvisionsjobbet.
Då tog det fart. Diken rensades, vajer monterades och hastigheter sänktes. Men olyckorna bara ökade.
År 2002 såg dåligt ut från början, juni blev rekordmörk och sommarens facit är kolsvart med 200
döda under juni, juli och augusti.
”Trafiken ökar nu när konjunkturen är
bättre”, säger Vägverket, och det är en del av förklaringen. En annan, och viktigare, som
ingen ville acceptera var att bilisterna glömt bort att köra bil!
Nollvisionen vill tillåta slarvfel, men lite krav
måste vi ändå ställa på oss själva och på
medtrafikanterna.
Grabbarna tog med sig tv-spelet med rallymästaren Colin McRae ut i trafiken,
35-åringarna i karriären tog med sig jobbet, unga mammor ungarna och vi i övre
medelåldern hade tusen och en andra grejer att fixa med under bilresan. För alla var vi ju så duktiga bilister, så vi behövde inte ens köra.
Gång på gång skrev jag om behovet av förändrade attityder, om ett annat beteende där bilkörningen måste få förarens totala uppmärksamhet om vi ska komma till rätta med olyckorna.
Länge var jag ensam på barrikaden. Men en dag i
somras var vi två. Björn Rosengren kallade – efter en
serie otäcka olyckor på Dödens väg 40 mellan Borås och Ulricehamn – till sig myndigheter och de folkrörelser som glömt bort att deras uppgift är att folkbilda om säkra körvanor.
Och nu är plötsligt den övergripande uppgiften för NTF och Vägverket att smörja upp den gamla effek-tiva propagandaapparat som gjorde svenskarna till
världens säkraste trafikanter på 1960-talet.
Men det intressanta är att för ett halvår sedan pratade INGEN om slarviga bilister. Nu är det BARA slarviga bilister som får skulden. Måste pendeln svänga så?
Säkra vägar, säkra bilar OCH säkra bilister är den enda
effektiva medicinen.
SIGNALER
Robert Collin vet när det slår om: