Galna rekordet: Körde 1 700 mil på 21 dagar

De startade från Nordkap i Norge och skulle nå Sydkap – 1 700 mil söderut – på rekordsnabba 10 dagar.

Men efter sex dagar och 1 354 mil händer det förbjudna. De krockar – och skrotar bilen.

– Jag trodde resan var över, säger Rainer Zeitlow till Motorista.

Efter 18 månaders förberedelser startade Rainer Zeitlow och hans tvåmansteam till slut tidtagaruret i allra nordligaste Europa. På tio dagar planerade de att köra de 1 700 milen rakt söderut. Genom Europa och genom hela Afrika till sydspetsen Cape Agulhas i Sydafrika. Och mycket såg ut att gå vägen. Efter bara sex dagar hade de avverkat 1 354 mil och nått Tanzania – och Sydafrika låg inom två dagars räckhåll. Det skulle innebära en fullkomlig utklassning av det tidigare rekordet från 1984 på 28 dagar. Men strax efter lunch den 29 september hände det förbjudna. I en kurva frontalkrockar teamet med en mötande bil – och skrotar i stort sett sin Touareg.

– Det var det absolut värsta som kunde hända. Jag trodde resan var över, berättar Rainer när Motorista träffar honom i Sverige på ”återturnén”.

"Drog genom Skandinavien på ett dygn"

Dagarna innan kraschen hade varit minst sagt hektiska. Skandinavien hade teamet avverkat på ett dygn och första gången de tankade bilen efter starten i Nordkap var i Stockholm.

– Bilen har kapacitet för 300 liter diesel vilket tog oss lika många mil, så vi stannade bara för toalettbesök och förarbyte var femte timme. Annars körde vi, hela tiden, säger Rainer.

Förutom de extra bränsletankarna, kraftigare stötdämpare och en invändig störtbur behölls bilen tekniskt sett original, men kommunikations- och navigationsutrustning är installerad, berättar Rainer. 2011 använde han samma bil, en Volkswagen Touareg 3,0 V6 TDI, för att köra Panamerika på rekordsnabba 11 dagar och 17 timmar.

Flögs med flygplan

För att Kap till Kap-rekordet skulle vara möjligt med de många ländernas gränspasseringar hade teamets sponsorer i förväg placerat ut personal vid vissa landsgränser för att teamet så snabbt som möjligt skulle kunna passera. Och över Medelhavet fick både bil och team skjuts med ett privatflygplan.

– Vi hade först tänkt köra över Libyen, men redan under planeringsstadiet var det oroligt. När tyska ambassaden till slut tvingades evakuera ur landet förstod vi att det inte var möjligt att köra där. Och samma gällde Syrien. Då var det enda alternativet ett flygplan, säger Raine som berättar att det var ett fraktflygplan från Ukraina som flög dem från Adana i Turkiet till Egypten.

Dagarna på verkstaden äventyrade rekordet

Så hur gick det efter kraschen? Teamet tvingades stoppa tidtagaruret, kalla på bärgningshjälp och ta sig till en verkstad i staden Iringa i Tanzania. Krockkuddarna hade löst ut, motorn fått sig en smäll och hela fronten var intryckt, men lyckligtvis var varken Rainers team eller personerna i den andra bilen skadade.

När vi träffar Rainer, fyra månader efter kraschen, går det fortfarande att känna en irritation över kraschen – och se skadorna på den luttrade bilen.

– Hade jag kört hade det aldrig hänt, men nu hände det och det var det värsta som kunde hända, säger han och tummar samtidigt på den tejpade ratten som avslöjar att krockkudden exploderat.

Efter kraschen agerade Volkswagen blixtsnabbt. En chassimekaniker flögs upp från Sydafrika och två andra mekaniker tog med sig mängder av reservdelar från Tyskland och flög till verkstaden. Efter tretton dagar och oräkneliga verkstadstimmar var bilen intakt igen och resan kunde återupptas.

– Vi visste inte om motorn hade klarat sig, men vi hade ingen ny så vi var tvungna att hoppas. Men det var olidligt nervöst när vi vred om nyckeln – och den startade.

Fjärde världsrekordet

Snabbt begav sig teamet tillbaka till kollisionsplatsen och startade återigen klockan. Fortfarande var världsrekordet inom räckhåll. Och 448 mil senare genom Tanzania, Zambia och Sydafrika nådde de till sist sitt mål – på 21 dagar, 16 timmar, 36 minuter och 12 sekunder vilket, trots verkstadsstoppet, innebär världsrekord.

För Rainer innebar det hans fjärde världsrekord, men han erkänner att han inte är nöjd än. På frågan om han vill göra om körningen, på ”riktigt”, dröjer inte svaret många sekunder.

– Ja, utan tvekan. Det är som en bergsbestigare, man vill alltid till nästa och högre topp.