Vinterfärd i Volvo PV445 Cabriolet

Klassiker tar ut en klassiker i snökaoset

Solbruna nackar. Fågelsång. Så var det tänkt.

Istället blev det dödshalka och snökaos när Klassiker gjorde ett storvarv runt sjön Sommen i en Volvo PV 445 Cabriolet 1951.

Och var ska man köpa kokkaffe och pappspik numera när lanthandlarna har slagit igen en efter en?

Du skall ära din fader och älska din hembygd. En devis värdig ett korsstygnsarbete i storstugan. Men också ett motto som väl ringar in Sverigeresan. För farsan och jag ska ut på sväng. Hemikring. I trakterna runt Kisa på randen av Småland i södra Östergötland. En bygd som inte bara råkar vara min egen utan också rent objektivt är den skönaste på jorden. Det vet alla som bor eller har bott här, som blott passerat igenom eller bara hört en östgöte på håll.

Här har skogsmattan rullats ut med hela sin bredd. Bergen skjuter rygg och sjöarna glimmar som diamanter. Och mitt i detta ringlar mellan åkrarna vägar som hämtade ur paradisets generalplan.

Om man som jag är uppvuxen i en familj präglad av ett totalt ointresse för fordon i alla dess former gäller det att tidigt skaffa sig en receptiv förmåga för att uppfatta skiftningar i ortens bilbestånd. Det var inget smörgåsbord direkt. Förbi Vivo, bortåt Hagaborgbacken, stod en Chevabrandbil under hottning, med plexiglas i huvsidorna. Stort. Exakt en gång om året kom grannen Edgars farföräldrar på besök – i en Heinkel Kabine! Ännu större.

Men frågan är om inte PV-cabben gjorde störst intryck, en vitskimrande upplevelse stående på Linnégatan, färdig att sugas in porvägen för en bilsvulten 11-åring.

Med farsan som garant för projektet gör ägaren och den före detta lärarkollegan Peter Hahne som fortfarande äger PV:n ett generöst undantag. På hemmaplan är man aldrig annat än Uffes pöjk:

– Jag har aldrig lånat ut den till någon, säger Peter och lämnar över nycklarna.

– Någonsin.

Äntligen får den där 11-åringen kliva in bakom ratten och B4B-maskinen rumlar igång någorlunda direkt. En ny sufflett har tillkommit på senare år, annars är PV:n precis som jag minns den,

inklusive de roliga bakljusen, dubbla 444. Peter har haft sin Valbotillverkade 51:a sedan 1970-talets början då han med bistånd av Kisas mecklegend ”Lack-Nisse” gjorde en lagom grundlig renovering. Rätt sorts grill, den femribbade kom till efter hand liksom korrekta stötfångare.

– Man var ju 20 år och ville ha en frän bil. Man visste ju inte så mycket, urskuldar sig Peter. Som om PV:n skulle vara något att be om ursäkt för. Den är lika unik som charmig i skicket. Kanske inget för en uppnäst bilutställning, men definivt för snöfria östgötavägar.

Någon PV 444 är det egentligen inte. Närmaste artfrände är Volvo Duett. När Volvo 1949 lanserade ett löst körbart chassi kallat 445 var det en efterlängtad nyhet för landets många små karosseriverkstäder. Framskärmar, front, huv och torpedvägg var fabriksbyggt, resten blev handpåläggning efter egna idéer. Det blev mest skåpvagnar och lätta lastbilar, alla med sin egen fason. Ett fåtal cabrioleter byggdes seriemässigt av Valbo i Gävle, Ringborgs i Norrköping och någon enstaka från Nordbergs i Stockholm, den mest mytomspunna av dem alla. Idag finns ett tiotal bilar bevarade av kanske 40 byggda totalt.

Plåtvirtuos

Första anhalt är Kisas plåtvirtuos Mikael Lindell. Bland de snabba försäkringsjobben på firman Lindells Bilplåt står en långvårdspatient i hörnet, en släkting till den något hostande  cabrioleten vi anländer med. 

– Det är en Ringborgare, säger Micke och borstar dammet av något som redan i det här stadiet är en skönhetsupplevelse. För en kunds räkning renoverar eller snarare bygger Mikael karossen på en PV Cabriolet tillverkad av Ringborgs i Norrköping 1953. Faktum är att Norrköpingsfirman lånade in en Valbo-bil och kopierade det mesta, men valde att luta vindrutan lite sportigare.

– Först gjorde jag karossen en gång, sen gjorde jag den en gång till, suckar Mikael. Som alla byggen av det här slaget är det trästomme som gäller. Mikael började forma plåtarna efter originalstommen, men efter ett tag visade det sig att träet trots allt inte dög. Det blev ett helt nytt skelett och därmed passade inte de färdiga plåtarna. Nu är mer än halva bakändan färdig. Plåtarna väntar på att få spikas fast i träet. Som alltid med skickliga hantverkare som beskriver sin gärning låter det lekande lätt. Mikael visar och berättar hur han med enkla små plåtmallar får karossen liksidig och hur det engelska hjulet fungerar. Men ibland jäklas det.

– Jag höll på med ett stort stycke till sidan, men plötsligt vart plåten helt vresig. Den vill inte åt nått håll. Det var bara att slänga och göra om.

Nu vill vi köra

Vi lämnar Mikael som rullar in PV:n i hörnet igen och fortsätter med lite större entusiasm kring en nyrullad Mercedes SLK. Bakvagnen ligger på golvet som plockepinn.

Nu vill vi köra. Ja, kanske inte farsan då. Första anhalt är den apelsingula Gulf-skylten i Ådala. Jodå den hänger kvar så fint och vi förutsätter att den får hänga där lika fint i framtiden. Här var lanthandel och bensinpump.

En östgöte närmar sig avvaktande. Hans fru kommer ut och knäpper ett kort på PV:n. Men vi kan språket och snart kommer vi in på alla dessa lanthandlare som fanns i byarna. Där föds idén. Lanthandelsspotting! Ett generöst varv runt Sommen och med lite flax kan det bli både pappspik och bröstkarameller i handskfacket!

Många vill gärna ha det till att det finns lika många öar i sjön Sommen som det finns dagar på året vilket mest låter som något som värkts fram av en desperat turistchef. Sanningen ligger någonstans mellan  260 och 350 stycken och sant är också att sjöns förtrollande vikar skär in i både Småland och Östergötland. Sedd från vissa håll ter sig Sommen lika ändlös som havet. Det räcker långt.

Det är kallt. Nersuffletteringen får vänta och nu kommer regnet. Var tusan är våren? Vi närmar oss Ydrefors som ligger i Svinhults, Tidersrums och Södra Vis socknar. Men först en tvärnit, något väldigt oväntat flimrar förbi i ögonvrån. Kan det verkligen ha varit…

PV:n gnuggar försiktigt baklänges. Någon sikt är det inte fråga om. Jodå, det är en Fyffes banankartong av gammal sort, fylld med modetapeter från tidigt 1950-tal. Kartongen står prydligt placerad vid vägkanten. Med mils avstånd till närmaste hus!

Tapeterna är småblommiga. Snustorra.

Vi känner oss iakttagna. Är det ett lockbete? En portal?

Vi går sakta baklänges mot bilens trygghet.

Lindsténs lanthandel lade ner 1977 i Ydrefors, ortens sista handlare. Året innan gick Märta Adrianssons café samma väg. Här fanns åkeri, sågverk slaktare och mejeri. Fotbollsplanen är känd för att var spelklar tidigt på säsongen och den är fortfarande omtalad som en av länets mer välskötta. Invigningsmatchen 1964: Ydrefors BK – Kisa BK 0-11. 1955 kom välfärdstiden till Ydrefors med en slätputsad skola i två våningar och vaktmästarbostad. Ett tiotal ”Min blomstertid” hann det bli, sedan var det slut och det blev lägerskola med bland annat farsan som lärare. Han har cyklat och exkurserat sig igenom bygden i detalj.

Indisk meditation

Samma år som skolan var klar bildade den indiske järnvägsarbetaren Prabhat Ranjar Sarkhar en meditationsrörelse kallad Ananada Marga. I Ydrefors av någon anledning fann rörelsen 1976 det man sökte och idag är skolan, missionshuset och gamla Folkets Hus internationellt yoga- och meditationscenter. De hänger lysande orangefärgade kläder på tork. Vi morsar på en inåtvänd munk som traskar i gruset. Tänk så det kan bli.

För gruskörningens skull (farsan protesterar) drar vi ner till Gullringen för att knäppa ett kort på Wohlfarts gamla lanthandel. Den ligger fint vid stationen. Vi vänder på en treöring, tillbaka, över nödhjälpsvägen från 1934 mot Svinhult. Dit vill man alltid. Passerar det fantasieggande övervakningstornet i nitat vinkeljärn i Fundshult. Man föreställer sig långa brandövervakningspass under knallheta torrsomrar, och husmödrar på span efter fiendeflyg under andra världskriget.

När alla numera är experter på thailändska badparadis, hur är det då med kunskapen om att Östergötlands högst belägna kyrka ligger i Svinhult? Är det viktigt att veta sånt? Överdimensionerad är den i allafall för de 163 själarna i byn.

Bilen rister över potthålen. Den är fragil och stabil på samma gång. Stabbig ram i botten och dörrar gjorda av trä och spikad plåt, vad annat är att vänta? Efter ett antal avverkade mil börjar motorn äntligen jobba jämnt och starkt, vinterhostan är väck. Vi tar de himmelska backarna lätt på trean, högsta växeln. Det snyggaste hållet att anlända till Svinhult är annars från Ingatorp. Sista backen på den vägen är som gjord för anslaget till ett svenskt bygdedrama på film med en långsam buss med dörren på vänster sida och en stretande Hesselmandiesel under bulldogkarossen. Långt teleobjektiv.

Kooperativa i Svinhult erbjuder inga extrapriser. Gardinerna hänger på sniskan. Tänk när kalkputsen var ny, med oo:na på plats. När PV:n var ny. Kanske svängde den in nercabbad. Bland cyklarna. Snitsig kille med fästmö, stadsbor ute på landet. Långa blickar genom skyltfönstret. En flott Volvo som kostade lika mycket som en Chevrolet cabriolet, sicket folk!

I Österbymo fortsätter de slätputsade märkvärdigheterna.

Det runda huset byggt 1955 står alltjämt stolt i byns villaområde. Det är resultatet av en progressiv fabrikör med idéer om dragfria, materialbesparande kontruktioner. Ytterligare ett hus byggdes i Huddinge.

– Min pappa var lite av uppfinnare, jag förstår att han köpte nymodigheten. Men det gick inte en söndag utan att det kom busslaster med folk för att titta. Till slut lät pappa folk köpa en ritning för några kronor bara för att hålla dom borta, säger Renate Haraldsson. Vi får tag i henne på telefon och hon är uppvuxen i huset.

– Alla trodde att rummen såg ut som tårtbitar, men det var ju helt som vanligt.

80 knyck är en lagom takt. I Tidersrum och Verveln samlar vi in två lanthandlar till och tar bakvägen upp mot Svalsjö, föredömligt krokigt. Farsan fryser, men så kör han också ett genomarbetat stilgrepp: den gamla bryggarvästen från 1950-talet, en familjeklenod som jag och min bror en gång kommer att slåss över för att den andre ska ärva.

Motorsågar och smörjfett

Svalsjö är en korsning. Här låg två affärer. Arne Johansson köpte den ena strax efter kriget, men fick efter en tid ögon för handlardottern i affären intill. Arne fick på köpet en driftig karl till svärfar, som bland mycket annat tjänade sina pengar på att klippa hår och kitta fönster. Handelsboden var rena rama basaren. När Arne sedermera blev föreståndare såldes byggvaror, livsmedel, motorsågar, skor, kläder, smörjfett, verktyg, mopeder, cyklar, Esso-bensin, porslin och möbler. Det var väl bara strumpstickningen i uthuset som efter ett tag ebbade ut.

Varje fredag körde Arne sin servicetur in till Kisa där han hade stamkunder trots betydligt närmare betjäning. Affären var öppen 1895-1969 och varje sommar sedan stängningen höll Arne sommaröppet, men numera är det konstatelje och butik. Fortfarande syns generationsskiftet i fasaden, med en butiksskylt övermålad av en annan.

Bilens ägare ringer

Efter vårt planlösa flackande får vi äntligen närkontakt med Sommen bortom Malexander, denna sköna plats. Vägen ringlar på längs vattnet. Det är grått. På några minuter övergår det svävande pudret i luften i lovikkastora snöflingor. Det här skulle ju bli en vårresa! Snart snöar det dasslock. Just då ringer bilens ägare och jag plockar fram den lena rösten. Jodå, det ser bra ut. Farsan verkar mer brydd, det sägs inte mycket under suffletten. Själv fascineras jag hur karossen byter kulör mot snön, från vit till köksluckegul, men det dröjer inte länge förrän iakttagelsen är inaktuell. Strålkastarna snöar igen i mörkret. Sommardäcken slirar.

Defroster? Sexvolt.

Upphovsmannen till vakuumtorkarna borde få sitt verk omsorgsfullt placerat i… Braoum! En långtradare murar igen sikten, men det löser sig med en flink vänsterarm ut genom sidorutan och ett strategiskt ryck i torkaren. Efter åtskilliga ryck når vi till slut likt en hägring Sveriges bredaste shoppingboulevard i Tranås. Storgatan. Trettioåtta meter bred.

Tämligen möra väljer vi förstås Badhotellet men utan att sukta efter den kallvattenkur enligt österrikaren Vincenz Priessnitz modell på vilken hela verksamheten grundades för över 100 år sedan. Hotellet är lika skrytsamt dimensionerat som Storgatan. Korridorerna är evighetslånga, salongerna luftiga, knäpptysta. Omtöckade efter ett varmbad nere i källarvalven väntar man sig nästan att möta två stirrande tvillingflickor bortom trapphuset och ljudet av en baseboll på rull mot våra fötter, instoppade i sex nummer för små frottétofflor.  Eller tänk ännu ruggigare än ”The Shining”: 

En Fyffes banankartong med tapeter stående i en korridor! Regnblöt.

Frukost i gigantisk matsal. Lite tillkrusat i kanterna är det. För fina gardiner. Färgkoordinerat. Den gamla kuranstalten skulle må bra av att rensas på krull om du frågar mig; in med bastanta baderskor, stärkförkläden, såpa. Uppställning i raka led och vet hut. Det vore ett koncept om något i tider av förutsägbara doftljus och mjukmassage.

Snön ligger kvar men solen lattjar bakom molnen. Äntligen droppar vi ner taket och vi får hjälp av mannen som tillverkat den nya suffletten, sadelmakaren Lennart Andersson. I bristen på hotellgarage erbjöd sig Lennart igår att härbärgera PV:n på sitt jobb, något som vi tacksamt tog emot. Det är lite trevligt pyssel och kanske är det alltför lätt att småle åt svensk småindustris tafatta försök till internationell elegans, men frågan är om en Alfa Romeo eller Chevrolet var så mycket mer sofistikerad i utförandet. Efter tio minuter är det klart.

Gammal körskolebil

Farsan ser vit ut i anletet bara vid tanken på att åka öppet, men några vändor upp och ner på boulevarden får det allt bli. Den lite truliga ­PV:n förvandlas till en svan, solen får den blekröda originalvinylen att se om inte exklusiv ut så lite söndagsfin. Ja till och med växellägena känns skarpare utan tak. Storgatan upp och ner. Tvåan, trean, tvåan, trean, ljuvligt. Det är ingen slump att vi åkt just hit. Peter Hahnes cabriolet lär ha ett förflutet som körskolebil i staden, ett indicium är den mystiska tudelade backspegeln. Föregående ägaren visar sig ha ett svagt minne av att bilen kom från Tranås, men är desto mer bestämd över att han köpte den för 700 kronor i slutet av sextiotalet och att han sålde den till nuvarande ägare för 2 500 kr. En bra affär. Vi får inget napp på körskoleteorin, inte ens på Ralfs herrfrisering som borde vara en informationscentral i så väsenliga frågor.

Sommenspåret leder oss vidare tillbaka mot Kisa. Vi har en bil att tvätta in i minsta skrymsle. Det är 13 mil runt sjön och vi har avverkat drygt det dubbla. Vår begränsade undersökning av lanthandlare summerar sju stycken inom en radie av fem mil och i Asby räknar vi in ytterligare en. Ingen kan erbjuda korta varor eller socker i lösvikt dessvärre. Möjligen loppis till helgen, under säsong.

Det är en lyx att resa i det bekanta. Det räcker med galonsäten och en osynkad etta och man har växlat in på ett uppfriskande parallellspår från vardagen. Känslan är som att vara hemma och borta på samma gång. Precis som med en Volvo PV cabriolet.

Text och foto: Claes Johansson