Test: Bentleys nya värsting

Robert Collin

Elegant, blixtrande snabb – och bekväm

Vill du åka lika fort som i en Ferrari? Men utan att reta grannarna allt för mycket? Då är det här bilen för dig. Bentley Continental GT Speed kostar två miljoner, klarar 0–100 på 4,2 sekunder och kör med topp­farten 320 km/tim ifrån det mesta, även när vägen blir rejält krokig.

Bentley Continental GT Speed är också bilen för dig som inte tycker om att planera omkörningarna. När du kommer ikapp gäller bara att 1. trampa ner gaspedalen och vrida på ratten och 2. är du förbi. Enklare kan bilkörning aldrig bli.

Knappast bekvämare heller. Några kanske tror att supersportprestanda betyder stötighet, buller och trång kupé med sittpositionen nere på marken. Icke i en Bentley! Att år efter år få fortsatt förtroende att bygga Drottningens officiella bil förpliktigar. Då gäller det att inte släpa in några katter bland hermelinerna i modellprogrammet.

Inte en enda miss

I den nya supersportkupén reser man kungligt. Stolarna är förstås både bekväma och fasta med fint sidstöd och stilig kviltad rygg. Handsydd klädsel, naturligtvis. Ratten, skön att hålla i och vacker att titta på, handsytt läder. Dörrinnersidorna, handsydda.

Allt man ser är elegantaste och dyraste engelska hantverk. Alla små knappar och vred och de kromade reglagen till luftinsläppen har rätta känslan, växelföraren i aluminium, fönsterhissknapparna, det finns inte en enda miss.

Hur är det möjligt, detta brittiska under? Den som kan sin bilhistoria undrar detta när han kliver in i nya försäljningsstället, anrika Marmorhallarna mitt i Stockholm! Här sålde Hans Osterman brittiska bilar från 1920-talet och in i det sista på 1960-talet när brittisk bilindustri låg i spillror. Mina föräldrar köpte en Vauxhall Victor och en Morris Oxford hos Ostermans på 1960-talet, skitbilar båda två. Från en brittisk bilindustri som efter glansåren mellan världs­krigen nu snabbt tynade bort.

Ramaskri i England

Och mycket riktigt var det bara spillror kvar även av prestige­bilarna Rolls Royce och Bentley när tyskarna gick in med en helhjärtad räddningsaktion. BMW tog sig an Rolls Royce, Volks­wagen tog över Bentley.

Ramaskri i England och hos anglofiler? Självklart, men de båda tyska tillverkarna hade extremt seriösa intentioner och ville bevara de båda märkenas särart. BMW byggde en helt ny Rolls Royce, värdig vilken indisk Maharadja som helst, och VW gick tillbaka i tiden som gjorde Bentley till det märket stod för en gång: Stora, snabba sportbilar.

Och Volkswagen tog en listig genväg. Man hade redan allt klart för att bygga jättelyxfolkan Phaeton i den nya fabriken i Dresden. Den bilen borde kunna bli grund för den nya lilla Bentleyn.

VW-teknik

Phaeton, en av världens finaste personbilar, men en flopp, efter­som Folkaloggan än så länge rimmar illa med lyxbilar, har alltså lämnat all sin teknik till den engelska lyxbilen. Bottenplattan, fyrhjulsdriften och bensinmotorerna med åtta eller tolv cylindrar.

Allt du inte ser i Bentleyn kommer direkt från hyllorna i Dresden, allt du ser är engelskt hantverk. Och medan Phaeton fortsätter att floppa är Continental Bentleys bestseller någonsin.

Runt Marmorhallarna känns Continental stor. Bred. Gatorna på Östermalm är inte smala, men känns så. Och Bentleyn har en egenhet till, bilentusiaster känner igen bilen och flera ägare till snabba bilar provoceras av jätten. En Mercedes AMG vrålar iväg i ett moln av gummi på Linnégatan och strax efter får en Porsche 911 GT2 i korsningen Storgatan Artillerigatan lika bråttom. Omogna småpojkar, tänker jag och styr lugnt vidare i min Bentley. Med stil.

Så blir det motorväg, krokiga småvägar i Roslagen och större ödsliga landsvägar i norra Uppland, byggda på 1960-talet när gruvnäringen behövde infrastruktur. Min Bentley lämnar mig aldrig i sticket. Den mosar på som ett ånglok. Som en jumbojet. Som en liten rallybil.

Högfartsegenskaperna är lysande. Bilen är stabil som tåget nära toppfarten. Och det är fortfarande så tyst i kupén att man inte behöver höja rösten. På krokiga vägar, anlagda av vikingarna, är bilen lika stabil. Lite tung fram, kanske. Men bara när det går riktigt fort. Och lite bred. Vid ett par möten i skymda kurvor är jag ute med höger hjulpar i gruset. Men chassit tar hand om det plötsliga bytet av underlag, bilen ändrar aldrig kurs. Jag behöver inte ens korrigera med ratten.

Kaffe och gott bröd på konditoriet i Österbybruk. Och sen vidare. Mot nästa bensinmack! Förbrukningen i lugnt landsvägstempo håller sig strax över litern, men här uppe i Norduppland närmar den sig 2,25 liter milen.

Men så är det också nära 2,5 ton som ska flyttas. Med hjälp av en 12-cylindrig motor på 625 hk och enorma 800 newtonmeter i vridmoment. Och fyrhjulsdrift. Och den borrade gaspedalen i aluminium ofta tryckt mot den fluffiga golvmattan. Då måste det få kosta.

Mycket pengar

Lördag är det fotografering. Fortfarande i Uppland. Vi träffas vid Skånelaholms lilla rosa gräddbakelse till slott och att det är rätt miljö för en Bentley bekräftas av att en Bentley Steel från 1947 glider in på grusplanen strax efter oss.

Ägaren Sten Berglind berättar att hans bil ska klara 160 km/tim, men att han aldrig kört fortare än 100. Och så provsitter han den nya GT Speed och får habegär. ”Hmm, två miljoner, säger du. Hmm.”

Jag tänker samma sak när vi kör vidare. Två miljoner ... Mycket pengar för en bil. Men om man nu har pengarna. Vad skulle då göra resan trevligare än just Bentley Continental GT Speed? Nej, just det. Det finns nog ingen konkurrent som gör jobbet tillnärmelsevis lika bra. Fråga Drottningen, om du fortfarande tvekar.