Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Guide: 1980-talets BMW

Uppdaterad 2013-09-26 | Publicerad 2013-09-23

525i – för finsmakaren

Lekfull och stramt professionell på samma gång – BMW 5-serie E28 har många bottnar. Hittar du rätt exemplar är det inget att tveka om. Köp nu och inte senare – och den måste inte vara sexcylindrig!

Anser du dig vara färdig med livet? Eller är du fortfarande på väg någonstans? Det är en viktig fråga. Om du fortfarande inte är helt nöjd är BMW:s femserie något för dig. Men det ska vara en E28. Finsmakar­modellen tillverkad mellan 1981 och 1988. Med ett precis lagom mått digital kod inblandad i konstruktionen. Fortfarande användbar till mycket mer än finåka. Krispig utan att krispigheten behöver förklaras.

Jaha. Vad ska ni pracka på mig den här gången?

Den oändliga resan och instrumentpanel i vinkel! Platthårda säten och ett kurvhandtag där det allra helst ska hänga en galge med kavaj. En sansad stram elegans du kan spegla dig i och som aldrig någonsin blir omodern. Ärligt, världens bilbestånd kan delas upp i två högar; bilar som man kan lyssna på klassisk musik i – och bilar där klassisk musik bara låter helt sjukt. Fattar du så fattar du.

Jag fattar – vad kan du säga mer?

När BMW konstruerade femserie nummer två mot slutet av sjuttio­talet valde man att behålla takpressningen intakt från före­gående modell. Liksom dörrskinnen. Tidlöshet kallas det med ett nött ord. Med en blick på BMW:s nuvarande modellprogram kan man också kalla det nykterhet. Den nya femserien vägde hundratalet kilo mindre än den föregående. Datamaskiner är bättre på hållfasthetsberäkningar än människor.

Det där får du utveckla!

BMW tog i princip skalet från föregående femserie, rundade av det för några procents lägre luftmotstånd och fyllde på med ny teknik. Den bestod främst av gamla, hårda värden såsom hjulvinklar och vridstyvhet. Det tillkom visserligen en del digitalt under åttiotalet, men inget som stör körupplevelsen. Främst blev motorelektroniken smartare. En lambdasond i avgassystemet mätte kontinuerligt hur mycket syre som fanns kvar i avgaserna efter förbränningen av bensinen. Med koll på detta kunde databurken mycket exakt dosera mängden bensin som motorn krävde.

Låter sansat. Motorer då?

Längst ner på programmet fanns samma fyra på 1,8 liter som i treserien. På grund av våra speciella avgasregler var första året bara lillfyran och den största sexan på 2,8 liter tillgängliga i Sverige. Året därpå kom den populära ”lilla sexan” på två liter. Av entusiaster ofta beskylld för att vara lika törstig som de större sexorna men orkes­lös som 1,8-litersmotorn. 1985 blev den största motorn på 3,5 liter tillgänglig i Sverige. I dag finns knappt 2 500 E28 kvar i registret. Av de bilar som finns till salu är påfallande många just 535:or. Det verkar som om de vårdats betydligt bättre än de enklare bilarna.

Men bränsleförbrukningen, människa!

Om soppatörst är favoriten bland världsproblem finns särskilt en modell att hålla utkik efter: 525e. E som den grekiska bokstaven eta eller e som effektivitet. I stället för att sätta motorn i strypsnara utforskade BMW hur man med ny teknik kunde trolla fram mesta möjligt ur varje liter bensin kunden tankade. Trots att modellen såldes som 525 (i Europa men inte i Sverige) var cylindervolymen 2,7 långslagiga och högkomprimerade liter. Topplocket var helt eget med en remdriven kamaxel som löpte i fyra lager i stället för som brukligt sju. Målet var att minska friktionsförlusterna i motorn. Därför plockades kraften ut vid ett lågt varvtal. Det långa slaget gjorde att maximalt mycket av förbränningen blev rörelseenergi. Insprutningssystemet hade en rad nya funktioner. Bland annat stängde det av bränsletillförseln vid motorbroms. 525e drog inte mer än 0,75 liter milen vid stadiga 110 kilometer i timmen. Samma bil gjorde 0–100 km/tim på lite drygt tio sekunder. Svindyr som ny. I dag mindre dyr och mer användbar än någonsin.

Finns det verkligen friska bilar kvar?

De fina bilarna hittar du inte på Blocket. Sök i vidare cirklar. På internet­forumet www.e28.se har fina bilar bjudits ut till förvånansvärt låga priser. Kan du nöja dig med den näst största sexan på 2,8 liter och inte nödvändigtvis måste ha M-paketet får du otroligt mycket vägvagn för pengarna. Som vanligt med ­prestigebilar är det avgörande hur bilen klarat sig genom ägare två, tre och fyra. Det här är stryktåliga bilar i super­kvalitet tillverkade innan material­optimering blev ledord i bil­industrin. Detaljer som dörrhandtag och strömbrytare är gjorda för att hålla. Men håll i dig. En uselt skött E28 är lika inspirerande som arbetsförmedlingens väntrum i Essen.

Svaga punkter och kända fel?

Koniska sportluftfilter och kulörta färger i motorrummet är kanske de vanligaste typfelen vid sidan av rost. Öppna och flukta. Ju ­tråkigare desto bättre. Inredningen ska inte lukta sötsliskigt som ett tjog nyss urstädade doftmojänger och det ska helst inte ligga mattor med flames på golvet. Likaledes ska dörrsidorna inte uppvisa spår efter fyra olika högtalardimensioner – och du ska inte hitta en just urdrucken Red Bull i handskfacket. Begrips?

Är det nu du ska börja orera om körglädje?

Nej. Jag vill hellre prata ekonomi. Ny och gammal. När BMW E28 såldes i Sverige fanns det två kategorier köpare. Den ene jobbade med tämligen ordinära saker och valde mellan en BMW utan motor i stället för starkare Ford Granada eller Volvo 740. Den andre köparen var (förutom Knugen) advokater och läkare med schwung i livet och inte sällan en aktieportfölj med sprittiga ben. Bilarna de här individerna köpte ser mycket lika ut på utsidan men skiljer sig oändligt på insidan. Att kliva in i en snikutrustad E28 är som att hälsa på i det gamla Europa. Då, när man fick betala extra för instrumentbelysning och toapappret var blekt med klor. Att kliva in i en välutrustad sexcylindrig bil är som att hälsa på i det nya. Då, det, där just alla kunde bli förmögna.

Det gamla Europa bjuder i dag på puttrig soppaförbrukning och samma kanonstålskvalitet som de dyrare bilarna. De lever en tynande tillvaro som i bästa fall den förste ägarens sommarbil på landet. Klipparbilarna bjuder på schwung i livet och klivet.

Klar nu? Hur är den att köra?

Alldeles … fullkomligt sagolik! Allt i konstruktionen hänger ihop och jobbar åt samma håll. Den stramhet som en fin originalbil utstrålar när den står stilla förvandlas i samma stund som motorn springer igång till en lekfullhet som knappt står att finna i någon modern bil. Samtidigt uttalas ett löfte om långa körpass utan andfåddhet till världens ände. Helst nattetid.

Jon Remmers

Följ ämnen i artikeln