Sommarens hetaste sportbilar

Tre dyra leksaker - vilken raggar bäst?

Sommar, sol – och dags att testa sportbilar. Vi tog ut lill-glidaren Mazda Miata, arga italienaren Alfa Romeo Brera och hårda tysken Porsche Cayman S på en sväng i Sörmland.

Tripp, trapp, trull. Sportbilar är dyra leksaker. Men det finns en pristrappa även för leksaker.

Och första trappsteget är inte alltför högt.

Folksportbilen Mazda Miata blir din för drygt 200 000 kronor.

Superläckra nyheten Alfa Romeo Brera är nästan dubbelt så dyr. Mellanklass i det här startfältet.

Svindyr – men billig

Och så dyrgripen – Porsche Cayman S. 595 000 kronor är grymt mycket pengar för en bil. Men samtidigt en av Porsches billigare bilar.

Vilken raggar bäst? En sportbil kan fylla många olika syften. Snabbast, fräckast, roligast att köra eller mest uppseendeväckande.

Posören vill visa upp sig.

Det primära syftet med att köpa en svindyr och opraktisk sportbil är att förstärka egot. Alfa Brera är som klippt och skuren för detta syfte.

Vassa italienska pennor har skapat denna skönhet. En bil med aggressiv front och svepande linjer som slutar i ett mjukt avrundat bakparti. Brera skiljer sig verkligen från mängden. I alla fall på ytan. Under skalet döljer sig nämligen familjebilen Alfa 159. Men det är skalet som folk ser.

Att stanna till innebär genast att en flock intresserade samlas runt bilen. Brera drar blickarna till sig som ingen av de två andra sportbilarna. Ställ Alfan och Porschen bredvid varandra på en mack – minst hälften går till italienaren.

Ett raggarverktyg av rang alltså.

Cayman S gör inte heller bort sig på boulevarden. Men eftersom Porsche inte direkt är en ovanlig syn (i storstäderna) så är imp-faktorn inte lika hög.

Däremot lär Caymanägaren stöta på betydligt fler beundrare än de med ”vanliga” Porschar. Särskilt om man väljer den ilsket röda färg som vår testbil har. Men om några år har nyhetens behag lagt sig och Cayman smält in i Porschemängden.

Mazda Miata är oförskämt rolig att köra. Men hur kul är den att titta på? Varken den nya versionen eller ur-Miatan har vunnit skönhetstävlingar. Likväl har bilen blivit en succé.

Och med så vass prissättning som Mazda valt verkar en upprepad succé vara närmast självskriven.

Även om designen inte faller oss på läppen så är Miata inte helt oäven som raggningsverktyg.

En liten öppen bil, med viss söthetsfaktor, drar givetvis uppmärksamhet. Men knappast så att folk flockas kring bilen.

Roligast bakom ratten

Mazda Miata är en kopia av den engelska idén om den perfekta sportbilen.

En liten, lätt, öppen sportbil med plats för två. Bakhjulsdrift och motorn fram. Och till ett pris som inte avskräcker.

Receptet är busenkelt, och resultatet i fallet Miata är en buskul bil.

Detta är inget nytt. Första Miatan kom redan för 16 år sedan. Det roliga är att Mazda nu kopierat sig själva med nya Miata.

Styrningen är underbart direkt. Lite trög, på gokartvis, men man vet exakt vad bilen har för sig. Inte sällan gör bakvagnen små utflykter, men likt en hunds svansviftande är det bara ett hälsotecken. Miatan lever. Och ger föraren livsglädje utöver det vanliga.

Bromsarna hejdar bilen stabilt och effektivt.

Bäst med Miata är att den är rolig att köra redan från start. Man behöver absolut inte blåsa på som en sportbilsdåre för att få ut maximal körglädje.

Porsches nya krokodil Cayman S biter sig fast i vägen ju mer man gasar. Bilen liksom sätter sig på baken och griper tag i asfalten med sina vassa klor. Styrningen är ruskigt direkt och man känner minsta förändring i vägbanan. Fingertoppskänsla!

Att köra Cayman påminner mycket om att köra Porsches minsting Boxster. Och bilen kallas elakt för en Boxster med tak. Men krokodilen har en egen karaktär. Och den är härlig.

Nervös i höga farter

Vad som däremot inte är särskilt härligt är högfartsegenskaperna. I riktigt höga hastigheter blir bilens front lite lätt vilket gör bilen aningen nervös. När man närmar sig toppfart blir den dock stabilare igen.

Bland det bästa med Cayman S är bromsarna. Om du ska ta en kort provtur med bilen så är det definitivt bromsförmågan du ska testa. Pedalen kan upplevas som alltför stum om man är ovan vid sportbilar, men tryck till ordentligt och bilen stannar på en grisblink. Oerhört effektivt och stabilt. Precis som det ska vara i en äkta Porsche.

Caymanen känns aldrig lika busig som Miata. Men den ger en skön adrenalinkick. Inte minst för att man kör så mycket fortare.

Men posören Brera då? Det är ju en Alfa Romeo. En italiensk bil med massor av racing i blodet.

Fin stamtavla till trots är besvikelsen ett faktum.

Fyrhjulsdrivna 3,2 V6 Q4 känns mer som en satt Audi än som en ärtig italiensk sportbil. Med två personer och lite bagage väger den två ton. Och trots att hela 78 procent av motorns kraft kan skickas till bakhjulen så strävar Breran rakt fram i kurvorna. Hur kul är det?

Särskilt med tanke på att detta är första sportbilen från Alfa på tjugo år som erbjuds med något annat än framhjulsdrift.

Mindre motor – roligare liv

Om man istället väljer den mindre motorn, 2,2 JTS, så blir livet bakom Alfaratten plötsligt mycket roligare.

2,2:an har en fyrcylindrig motor och framhjulsdrift. Resultatet är 150 kilo mindre att släpa på.

Greppet i kurvorna är bra med båda motoralternativen.

Men 2,2 JTS är den som dansar över vägen som en riktig sportbil ska göra.

Synd bara att Brera inte klarar av dålig väg. Ojämnheter får bilen att studsa och skaka på ett sätt som bara upplevs i prototyper och konceptbilar. Bilen känns inte färdigutvecklad.

Alfan är en fin bil att skynda till Rivieran med. Inte att smiska på favoritvägen.

Sportbilar handlar inte bara om köregenskaper och utstrålning. Motorn står verkligen i centrum. Hjärtat som bultar under huven måste också kunna få förarens puls att stiga markant.

Den här grenen dominerar Cayman S.

Inte så mycket för motorns kraft. Det finns betydligt vassare sportbilar. Utan mest för motorljudet.

Låt varvräknaren klättra över

4000-strecket och du blir rikligt belönad. Motorn vrålar ut sin glädje och när räknarnålen passerar 6000 varv förstärks upplevelsen ytterligare.

Mulliga bastoner blandas med ett torrt racerbilsliknande ljud.

Låter som en sportbil ska låta

Caymanen låter verkligen som en riktig sportbil. Den som uppskattar motorljud bör dock satsa på ett sportavgassystem.

I sann Porscheanda har Cayman en sexcylindrig boxermotor. Volymen är 3,4 liter och maxeffekten 295 hästkrafter.

Motorn kopplas till en sexväxlad manuell låda eller en automatlåda som i Porsche kallas Tiptronic. Välj dock inte automatlådan om du är det minsta intresserad av bilkörning.

Manuella lådan upplevs faktiskt som lite kärv. Man måste vara bestämd för att få i rätt växel. Men den ger direktkontakt med bakhjulen och det är mycket viktigt för körupplevelsen.

Alfa Romeo och motorer är synonymt. Tyvärr har Alfa frångått sin vackra sexcylindriga motor på 3,2 liter. Den är ersatt av en lika stor maskin från GM.

Trist eftersom den är långt ifrån lika vacker och inspirerande som gamla Alfasexan.

Motorljudet är härligt mulligt på tomgång och låga varv. Men i lite fart dränks det mesta i vindbrus och däckbuller. Väljer du 3,2:an så köp ett sportavgassystem. Det är motorn värd.

Eftersom Breran ser riktigt sportig ut förväntar man sig också rejäla fartresurser. 3,2 V6 ger 260 hästar och det är inte mycket på 1705 kilo bil. Den mindre fyrcylindriga 2,2-litersmotorn ger inte heller raketprestanda men passar bilen bättre eftersom den är lättare.

Mazdaköparen kan välja mellan två motorer. En på 1,8 liter och 126 hästar och en större tvålitersmotor som ger 160 hästar. Miata är rolig med båda. Men prisskillnaden upp till den större motorn är bara 22 000 kronor, så köp den.

Ospännande motorer

I övrigt är Miatamotorerna inte särskilt spännande. Motorljudet ger inte alls de sportbilsvibbar som resten av bilen förmedlar. Den manuella växellådan är dock underbar. Korta vickningar med handleden räcker för att byta växel.

Ekonomi, utrymmen och andra vardagsämnen känns avlägsna i en sportbil.

Men när den första passionerade tiden passerat kryper verkligheten närmare.

Miata är ett riktigt klipp.

Lågt pris, bra andrahandsvärde och hög driftsäkerhet gör att Mazdan faktiskt är mer än överkomlig.

Utrymmena är godkända för att vara en liten bil.

Väskan ska in i handskfacket

Bagageutrymmet är närmast ett förstorat handskfack (150 liter ryms), men stuvfack och mugghållare gör livet glatt ändå.

Stolarna är bekväma och det finns gott om plats även för riktigt långa. Också med suffletten uppfälld. Den sistnämnda är löjligt enkel att hantera – och kan skötas från kupén. Cabba ner snabbare än du hinner säga banan. Miatan är alltså inte bara kul att köra.

Porschen är svindyr. Och alla tillbehör kostar multum. Men andrahandsvärdet är solitt. Dessutom drar motorn inte överdrivet mycket bensin.

Cayman ståtar med två bagageutrymmen som totalt rymmer 410 liter. Mycket bra i en liten sportbil. Kupéutrymmena är klart godkända.

Som vardagsbil fungerar Caymanen överraskande fint. På långfärd är den dock på tok för bullrig.

Alfa Brera är en dyr bil.

Med stora motorn och lite utrustning sticker priset iväg till över en halv miljon.

Med 2,2:an klarar man sig precis under 400 000 kronorsstrecket. Andrahandsvärdet är högst osäkert.

Totalt sett är Brera alltför dyr att äga.

Sanslöst sort bagagerum

Om ekonomin ser trist ut så kanske utrymmena kan liva upp. Två personer åker bekvämt, fyra kan transporteras ytterst korta sträckor. Är man två får man tillgång till 610 liters bagageutrymme. Helt sanslöst stort i en sportbil.

Och perfekt eftersom Brerans största förtjänst är som snabb kontinentkryssare.

Ingen kommer att stå och välja mellan dessa tre sportbilar. Framförallt inte mellan Miata och Cayman.

Men poängen är att det finns en bil för varje sportbilsköpare.

I folksportklassen är det givna valet Miata.

Är plånboken lite tjockare lockar Nissan 350Z klart mest. Alltså förra årets testvinnare.

Brera ger för lite för pengarna. Om man inte enkom går på utseende och attraktionskraft.

Cayman ger mycket Porschekänsla. Men den är inte lika prisvärd som en Boxster S.

Testlag:

Läs mer

Martin Ström