Klassiska bilar i böckernas värld
Uppdaterad 2011-10-11 | Publicerad 2007-10-09
Bildoktorn väljer några bilfavoriter – från bokhyllan
Att läsa en bok är att titta på världen genom en annan människas ögon. Visst är det fantastiskt att jag, en vit 54-årig man, kan sitta hemma i skogen och uppleva London genom en färgad 25-årig kvinnas ögon. Men det konstigaste av allt är att hon kanske inte ser några bilar alls!
Några av världens författare är dock lika beroende av bilen som vi vanliga dödliga. Och inom denna lilla grupp utkristalliserar sig en mängd olika förhållningssätt till våra fyrhjuliga vänner.
Här är några av mina favoriter.
PG Wodehouse
Mellan extremer som Westlake och Myrdal hittar vi bland annat P G Wodehouse. Denne man nämnde sällan några bilmärken vid namn men kan detta vara något annat än en Bentley från 1920-talet?
... av ungefär en modern stridsvagns storlek ...
... som han vägrade att skiljas från, därför att han haft så stor nytta av dess stabilitet i trafikens taga och giva. Han har berättat för mig att den sopar undan vanliga sportmodeller som flugor och att han utan tvekan skulle hålla på den till och med i en kollision med en buss ...
Ovanstående är taget ur boken ”Bravo, Jeeves”.
Bentley i boken - Aston Martin på vita duken
På tal om brittiska författare så kan man undra varför Elizabeth Georges kommisarie Lynley kör Bentley i böckerna, men Bristol i tv-serien. Även Colin Dexters bilälskande kommissarie Morse kör olika bilar i olika media. På tv är det Jaguar som gäller, men i böckerna kör han Lancia. Och Ian Flemmings James Bond kör så gott som aldrig samma bilar i filmerna som i böckerna. I flera böcker, bland annat ”Thunderball” kör han Bentley, men i filmen rattar han en Aston-Martin. I komedin ”Casino Royale” från 1967 med David Niven som Bond är det Bentley som gäller.
Dagermans bästa bilnovell
Världens bästa bilnovell och kanske även världens bästa novell, alla kategorier, är Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Dramatiken byggs upp kring en nykär man, på väg i bil till havet, och en flicka som ska springa över till grannen för att hämta socker. Som läsare känner man sig totalt maktlös. Man vet hela tiden vad som ska hända, men kan inte göra någonting för att förhindra det.
Hawthorn och Jaguar
En annan död författare är racerföraren Mike Hawthorn, som 1959 körde ihjäl sig i en Jaguar MkII, samma modell som Morse åker omkring i. Nåväl, Mike skrev några riktigt bra pojkböcker om ”Carlotti”, en fattig kille som blev racerförare tack vare talang och massor av jävlar anamma.
Mytting och macken
Till sist, en levande författare med en ganska ny bok: Norrmannen Lars Mytting. I boken ”Hästkrafter” möter du Erik Fyksen, som driver Norges sista Mobilstation. Han har länge trotsat den stora bensinkedjans krav på korvförsäljning och liknande moderniteter. Men när ryktet om en ny vägsträckning når honom, får han på allvar kämpa mot den utveckling han inte tror på.
En vemodig, rolig och kärleksfull beskrivning av Davids kamp mot Goliat, kryddad med motorrenoveringar, verktyg och olika bilmodeller. Bland annat en Facel Vega från 1961, för övrigt samma modell som nobelpristagaren Albert Camus dog i 1960. Men manuskriptet, som också fanns med på resan, publicerades inte förrän 35 år senare. Hoppsan, nu slutade jag ändå med en död författare.
Jan Myrdal och Citroën 2CV
Jan Myrdal avskyr stora voluminösa bilar och är alltså Westlakes raka motsats, ändock har de vissa gemensamma nämnare. Ur boken ”På resa” är denna kärleksförklaring tagen:
... 2CV var teknik och tanke. Den goda tekniken, de sköna lösningarna; de enkla ...
... Fjädringen var oöverträffad. Inte ens stora Citroëns hydrauliska fjädring går upp mot hennes geniala fjäderpaket. Och genom att skruva på en liten ratt kunde man ställa in ljusknippet allt efter belastningen. Ty på denna klokt tänkta mekaniska bil kunde man med ett handgrepp reglera strålkastarna. Liksom vindrutetorkarna sköttes mekaniskt med hjälp av hastighetsmätarwiren eller för hand och sidofönstren fälldes upp och bensinmätaren var en exakt mätsticka och man genom att dra i en enkel paraplykrycka lade in backen och de fyra växlarna - varav en överväxel. Inte en onödig pryttel, en onödig motor, en onödig finess som kunde gå sönder ...
... Att 2CV läggs ned är en seger för det resursförödande tekniska oförnuftet. Den bilen var ett genialt transportmedel. Och allra bäst var den när den först kom 1949. Försöken att senare öka dess toppfart och ersätta växling med hästkrafter svor mot 2CV:s tanke ...
För att verkligen förstå hur klart avgränsade Myrdals åsikter är bör ni veta att den ursprungliga 2CV-versionen hade 9 hästkrafter vilket sedan höjdes till den onödigt höga effekten på 12,5 hästar.
Myrdals kärlek till lillcittrans genialt enkla konstruktion är så stor att han, när han läser om att modellen ska läggas ned, uttrycker sig på detta sätt:
... sörjer den så som vi sörjer till när vi i morgontidningens familjespalt plötsligt läser om hur en flicka vi en gång älskat och varit sammans med och då för länge sedan just de dagar kriget tog slut trott vi skulle hänga ihop med nu gått bort och redan begravts ...
Westlake beskriver bilarna väl
Donald E Westlake har skrivit komiska thrillers om mer eller mindre misslyckade bovar. Böckerna är mycket roliga men mest av allt älskar jag Donalds kärleksfulla beskrivningar av bilarna.
I ”Dödens lammunge” hittar man bland annat detta:
... stod den gudlösaste bil jag någonsin sett. Den kom mördarnas svarta bil att se kyrksam ut. Den här, som spann lågt med motorn på och en vit rökslinga från avgasröret, var en svart Packard Limousine från 1938???...
Visst är beskrivningen underbar. Låt oss plocka ännu ett brottstycke om Packarden:
... Det var som att köra en stor gammal mohairsoffa utrustad med en massa små välsmorda kullager. Det var första gången i mitt liv som jag önskat att jag rökt cigarr. Jag kan förstå varför gangsters och gamla små tanter envisas att köra kärror som den här ...
I ”Dansen kring guldprästen” hittar man denna lilla pärla:
... nere i källaren där XJ12:an stod och hukade sig på sin vanliga plats. En stor silvergrå best till bil, Jaguars fyradörrars sedan, kombinerad med sportbilens V12:a, ett stort, rymligt fordon, ett elegant monster. En skönhet ...
Tekniska detaljer
Inte nog med att Westlake kan beskriva bilarnas själ, även de tekniska detaljerna är korrekta, så här gick det för Jaguaren:
... ett efter ett skruvar Jerry ur tändstiften och använder en skruvmejsel för att ändra elektrodavståndet. När varje tändstift ändrats så det inte kan bli någon gnista sätter han dem prydligt på plats igen. Det är in
te nog att bilen inte går igång i morgon: det är också nödvändigt att den mekaniker som tillkallas får det svårt att avgöra varför bilen inte går ...
Westlake vet alltså hur känslig en motor är för tändstiftens inställning!
... sedan använder Jerry mejseln för att skruva in luftskruven på förgasaren till bottenläge. Så där – försök att köra på den blandningen ...
Beskriver trafiken väl
Westlake är amerikan och på amerikanska förgasare påverkar luftskruven bara tomgången, men på denna Jagga sitter det Strombergförgasare vars blandningsskruvar påverkar motorn över hela varvtalsregistret. Även detta vet Westlake! Här finns dock ett fel. Jaggan har fyra förgasare men i texten står det förgasaren. Är det författaren eller översättaren som har gjort bort sig?
Donald är även duktig på att beskriva trafikföreteelser. Ur ”Luftslott” kommer detta stycke:
... här och var i Paris jäktade centrum har underjordiska garage byggts – grävts? konstruerats? gnagts ut – med nedfarter direkt från de breda trafikerade gatorna. De jäktade små parisiska bilarna pilar ner i dessa nästan utan att minska hastigheten, så att det för en oskyldig åskådare på trottoaren ser ut som en förbirusande bil då och då helt enkelt uppslukas av ett hål i marken. Zip, zip, zip zip-foop, zip, zip, zip-foop, hela dagen ...
Bosse Andersson/text