Hyundai - som en vitvara på hjul

"Det värsta med bilen är att köra den"

James May påstår att det pirrar till i penisroten varje gång han kör eleganta bilar med stil, klass och karaktär. Eftersom mina ädlare delar inte låter sig påverkas av döda ting måste jag förlita mig på andra metoder om jag vill ta reda på om en bil har det där som skiljer den från något man har för att man behöver det, och gör den till något man har för att man vill.

Dock vet jag inte vilka metoder det är. Jag har ingen aning om hur jag vet att Fiat Panda har karaktär och att Toyota Avensis inte har det. Det finns inte en enda påtaglig anledning för mig att älska Ferrari 458 Italia och bara respektera McLaren MP4-12C. De har samma egenskaper, de låter likadant, men den ena får mitt hjärta att slå kuller-byttor och den andra gör det inte.

Det är ännu märkligare med Range Rover Evoque och Land Rover Freelander. De kommer från samma ställe, de är ritade och byggda för samma uppgifter, men den ena har inte en chans att få det att pirra någonstans medan den andra definitivt har det.

Jag vill ha en AK-47

Det här gäller alla möjliga maskiner, inte bara bilar. Exempelvis känns ju en Boeing 777 mycket tråkigare än en 747. Det är likadana – fast ändå inte. Samma med telefoner – jag somnar om jag får syn på en Blackberry, men inte om jag ser en iPhone. Listan kan göras lång.

Folk åker gärna tåg – till och med utan mål – om tåget dras av ett ånglok. Jag köper vad som helst, bara det har tillverkats av Bang & Olufsen. Och även om AK-47 är ett uselt vapen älskar jag det så mycket att jag hellre skulle strida med ryssarna än med britterna, bara för att få ha en sådan.

Det är väl förmodligen samma sak med kvinnor. Man träffar tusentals, och många av dem gillar man och respekterar. Sedan plötsligt en dag träffar man en tjej som har lungor och öron precis som alla andra, men man blir kär. Detta, måste jag tillstå, kan ha en koppling till en pirrande känsla i penis-roten.

Och därmed har jag nått fram till det jag egentligen ville prata om: Hyundai i40, en mellanklassedan från ett gigantiskt koreanskt företag.

Den togs fram för att ge Toyota Avensis och Volkswagen Passat en match, och det gör den med besked. Vilket innebär att den har sällat sig till diskmaskinen, torktumlaren och vattenkokaren – en rad hushållsmaskiner som ska, och förhoppningsvis lyckas, ge många års bekymmersfritt liv.

Många som inte bryr sig om bilar köpte små Hyundai för miljöbilspremiens skull, och de är säkert nöjda med sina köp. De nya bilarna är lätta att köra och risken att de ska paja är obefintlig jämfört med rishögen som skickades till skroten när den nya bilen kom.

Allt det här finner jag helt oproblematiskt. Jag har full förståelse för att många människor ser bilar som ett nödvändigt ont – en kostnad de gärna skulle vara utan. Som en vitvara.

Jag har lika stor anledning att håna dem som flugfiskarna har att håna mig när jag köper fisk i mataffären i stället för att stå med sjöstövlar i en iskall fors och kasta tills jag har fått ihop till familjens middag.

Hur som helst. Om du sitter hos tandläkaren och läser biltidningen enbart för att kvinnan mitt emot har lagt beslag på skvallertidningen och det enda alternativet är en stickbilaga – köp då Hyundai. Eller vänta ett par år och köp en Geely Beauty Leopard, eller en JAC J7 från kineserna. Den kommer att vara lika pålitlig och ännu billigare.

Men jag kan inte föreställa mig att någon köper Hyundais modell, Veloster. Den som inte är intresserad av bilar kan inte begripa varför den har två dörrar på ena sidan och en på den andra. Eller varför den har falska luftslitsar på huven. Eller varför den kostar från 199 900 kronor när man kan få en Hyundai i10, som är lättare att parkera och drar mindre bränsle, för halva summan.

Vad i allsindar tänkte de på?

Men den som å andra sidan gillar bilar lär hata Veloster, för det är en bil som försöker vara något den inte är: intressant. Broschyren påstår att den har ”sportig acceleration” och ”sann racingkänsla”, men det är lika sant som att kalla mig smal och snygg. Rent skitprat. Det är en av de absolut tristaste bilar jag någonsin har kört.

Det spelar ingen större roll om vanliga bilar är tråkiga, men i en sådan här bil har det en avgörande betydelse. Alla vet att Ford Capri var en Cortina i finkläder, men man stod ut med alla dess brister för att den var så snygg. Man betalade till och med mer för att få äga den. Det var samma sak med gamla Hyundai Coupe. Den var inte särskilt kul att köra, men den påminde lite om Ferrari, i alla fall på håll och i motljus, och därför dög den. Sedan har vi Mitsubishi Evo. Den ser hemsk ut, men den betalar vi extra för och vi står ut med all töntig styling för att den är sjukt kul att köra, den har karaktär, stil och nerv – allt sådant som gör att det pirrar i James kallingar.

Velostern har inget av ovanstående. Utförandet funkar inte alls, det är bara löjligt. Den delade bakrutan gör att man inte kan se vad man har bakom sig. Och då har jag inte ens nämnt dörrarna. Men det måste jag ta mig tusan göra: vad i allsindar tänkte de på? Det är bra att barn inte kan kliva rätt ut i trafiken, men att behöva hasa över sätena för att komma ut ur bilen är vettlöst.

Det värsta med bilen är att köra den

Om den här bilen jobbade på kontor någonstans skulle den ha en sådan skylt ovanför skrivbordet där det står ”Man måste inte vara galen för att jobba här, men det hjälper”. Alla vet att det bara är extremt tråkiga människor som har sådana skyltar.

Men det värsta med bilen är att köra den. Det finns inte en enda sak som sticker ut eller känns rolig. Motorn är en motor. Växellådan är en växellåda. Styrningen är elektrisk, fast på ett dåligt sätt, och mediecentret med pekskärm är en radio.

Den är så trist att när jag fastnade bakom en Peugeot häromdagen orkade jag inte bry mig om att köra om trots att jag hade gott om möjligheter.

Långa garantier och god kvalitet kännetecknar Hyundai. Men företaget har inte fattat att om en bil ska uppfattas som intressant så måste den vara intressant. Den måste låta lite sportigt, eller se bra ut, eller ha god kurvtagningsförmåga. Den måste ha det där lilla extra, något som skiljer den från mängden, en osynlig hand som drar oss till den, en förförisk glimt i strålkastaren. Det måste kännas som om den är gjord av någon som gillar bilar, någon som förstår det där med penispirr.

I annat fall blir resultatet en Veloster.

En revisor i clowndräkt.

Jeremy Clarkson © BBC Magazines Bearbetning: Ina Bergström