De körde på fyllan vem bryr sig?

Det höll på att sluta riktigt illa. En blev polisanmäld, den andra inte. Rattfylleri bland ungdomar blir allt vanligare.

Det var nu i somras och de körde på fyllan. En grabb och en tjej i utkanten av yngsta dotterns kompisgäng. Båda gångerna höll det på att sluta riktigt illa.

Ena gången blev det en femradig notis i lokaltidningen, andra gången inte ens det.

För vem bryr sig? Inte tidningarna, inte polisen, inte politikerna, inte skolan och inte vi föräldrar, medmänniskor och kamrater som borde sätta gränser.

Ungdomsrattfylleriet som var på väg ner i många år rusar rakt uppåt igen.

Den senaste fyllekörningen såg jag spåren av i söndags. En bil på väg 76 in mot Norrtälje hade kommit ut med högerhjulen utanför asfalten. Föraren hade tydligen slitit tag i ratten, fått sladd och kanat tvärs över vägen, ner i diket på motsatta sidan där han fått tvärstopp mot en vägtrumma.

Han hade otur, tänkte jag när jag såg de svarta gummispåren och den sönderslitna dikeskanten.

Som vanligt var jag nyfiken och kollade med polisen.

En grabb i 25-årsåldern hade festat ordentligt på lördagskvällen i ett samhälle strax norr om Norrtälje. När han tänkte fortsätta festen på stadshotellet trasslade det till sig med taxin och plötsligt satt han i sin egen bil på väg in till stan.

Några av kamraterna tog det ovanliga och djärva beslutet att ringa polisen men det var redan för sent. Efter bara ett par minuters bilfärd i hög fart, alldeles efter en farlig korsning på ett skymt backkrön och med hastighetsgränsen 50, slutade resan med dikeskörningen och fem volter ut på en åker. Grabben som självklart inte hade bältet på sig räddades först av krockkudden men slungades sen ut genom en sidoruta.

Han hade tur som överlevde, och inte dödade någon annan. På Norrtälje sjukhus mätte man upp nära 2,4 promille alkohol, på gränsen till medvetslöshet.

Troligen slipper han de två månader i fängelse som var självklara förut, fast böterna får han betala och det dröjer ett par år innan han kommer tillbaka till jobbet som chaufför.

Bara kostnaderna att ta om körkorten för motorcykel, personbil och tung lastbil med släp blir en mardröm.

Den andra fyllekörningen bland dotterns kompisar kom aldrig till polisens kännedom.

Det var midsommarafton och fest utanför Norrtälje. På eftermiddagen blev tre av ungdomarna badsugna.

Den nittonåriga flicka som satte sig bakom ratten var inte riktigt stadig på benen men fast besluten att köra den dryga kilometern till badet. En nykter kamrat i baksätet hade inga invändningar, inte pojkvännen heller.

På väg ner mot havet såg ungdomarna tre familjer på var sin filt på stranden och det var småbarn lite här och var. Föraren tappade koncentrationen, hann inte riktigt med att både bromsa och styra samtidigt men turligt nog körde hon i diket strax innan det blev massaker på stranden.

När familjerna på badplatsen upptäckte att flickan luktade sprit ville en pappa ringa polisen men de andra tyckte att repan på framskärmen fick räcka som minnesbeta.

De här två färska fyllekörningarna i dotterns omedelbara närhet väcker frågor.

Vilka signaler ger vi vuxna ungdomarna?

Hur slutar det nästa gång?

Hur många andra bland barnens kamrater körde berusade i somras? Och i dag och i morgon?

För mina egna barn, de kör väl aldrig på fyllan?

Robert Collin