Glöm inte vem som tog första spadtagen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-02
Den förtalade Björn Rosengren har slutat som näringsminister. Men har alla redan glömt vad han gjort? På fyra år lyckades han få fart på vägbyggen och trafiksäkerhetsarbete.
Förre ministern Björn Rosengren var värdelös för svenskt näringsliv, säger näringslivet. Han borde inte ha hoppat av direkt efter valet, säger Göran Persson. Han bedrog mig under många år, säger förra hustrun. Han sa en massa dumheter, skriver kolumnisterna.
Har alla glömt vad han gjorde för vägarna och trafiken?
Före Rosengren lät Vägverket med riksdagens och regeringens goda minne vägnätet förfalla och olyckorna rusa i höjden.
Före Rosengren hade Vägverket en generaldirektör som struntade i vägarna och en trafiksäkerhetsdirektör som inte begrep sig på trafiksäkerhet.
När Björn Rosengren blev näringsminister visste han ingenting om
kommunikationer och det anfördes emot honom. Redan tidigt hördes krav på att
Sverige borde ha en minister med speciellt ansvar för kommunikationerna.
Jag håller med, det är självklart att ett så tungt och viktigt område ska ha en egen minister.
Men det var inte Rosengrens fel att det tog så lång tid att få fram mer vägpengar.
När jag vintern 1999 träffade den nyblivne näringsministern första gången var han fortfarande rätt okunnig om vägarna, om Vägverket och om trafikproblemen. Men han var öppen och nyfiken och förbluffande snart hade han koll på läget.
1999 var det överskuggande problemet att Vägverkets ledning inte gjorde rätt saker. Man var uteslutande intresserad av att bygga motorvägar,
Högakustenbroar och liknande skrytbyggen utan större effekt vare sig på framkomlighet eller trafiksäkerhet. I varje fall inte i förhållande till insatsen.
Nollvisionen som klubbats igenom ett par år tidigare nonchalerades totalt i verksledningen och frustrationen bland dem som trots allt ville få ner olyckorna var stor.
Rosengren såg snart igenom strukturerna. Han utformade ett elvapunktersprogram för att tvinga Vägverket att satsa på Nollvisionen och han kallade senare hem trafiksäkerhetsprofessorn Claes Tingvall från den självvalda exilen i Australien och gav honom tillbaka jobbet som trafiksäkerhetsdirektör på Vägverket. Och han tillsatte Ingemar Skogö som ny generaldirektör.
Den stora infrastrukturpropositionen dröjde ett par år medan Rosengren försökte få loss pengar till vägarna.
Det var en hård kamp mot mäktiga motståndare som regeringens samarbetspartier, vänstern och miljöpartiet, och inte minst inom de egna leden. Finansminister Bo
Ringholm höll hårt i pengarna.
Att infraproppen la så mycket pengar på järnväg var inte Rosengrens förslag, tvärtom ifrågasatte han i personliga samtal flera av de stora järnvägssatsningarna, som Bottniabanan. Men trots oproportionellt mycket pengar till järnvägen ökade anslagen till Vägverket i infraproppen. Både till trafiksäkerhet och nya vägprojekt.
Nu byggs det efterlängtade vägar runt om i Syd- och Mellansverige. Bland annat får E4 och E6 nya motorvägsdragningar på flera håll. I inlandet rustas det nerkörda vägnätet upp för att klara tjällossning och tung trafik. Och farliga vägar byggs om med vajer för att undvika frontalkrockar.
På fyra år lyckades Björn Rosengren få en helt ny inriktning på väg- och trafikfrågorna, han fick loss rejält med pengar till nya vägbyggen samtidigt som trafiksäkerhetsarbetet äntligen tog fart.
Glöm inte att det var Björn Rosengren som tog det första spadtaget den dag om några år när Ulrika Messing börjar klippa de blågula banden.