Bosses kärlek till Riley rostar aldrig

Bildoktorn om sin passion för engelska bilar

Bosse Bildoktorn har en stark kärlek till engelska bilar i allmänhet – och i synnerhet till märket Riley.

Här berättar han varför.

Under uppväxtåren talade jag sällan med folk om min kärlek till brittiska bilar. Det fanns så många äldre förståsigpåare som antydde att ”sån skit pratar man inte om”. Men som bilmekaniker fick jag sedermera reparera fordon från alla världens hörn och insåg då att det är samma dynga alltihop.

Vad är det då som får oss bilgalningar att bli fanatiker på olika bilmärken eller billänder? Ja, inte beror det på om bilarna är bra eller dåliga. Det handlar enbart om känslor. Precis på samma sätt som när man blir kär i en människa.

Min kärlek till bilmärket Riley startade den morgon jag försov mig och

missade bussen till gymnasiet. I stället fick jag lift med en bullig liten bil med mörkgrön lack samt inredning av läder och ädelträ – tre indikationer på att bilen var brittisk.

Ägaren förklarade att det vara en Riley One-Point-Five och berättade entusiastiskt om dess företräden. Killen var inte många år äldre än jag och vi blev snabbt kompisar.

Utväxlingshoppet enda felet

Något år senare fick jag körkort och chans att provköra Rileyn. Trots att bilen var över tio år gammal och hade gått långt, så kändes den mycket fräsch och tight. Det enda jag retade mig på var det stora utväxlingshoppet mellan tvåans och treans växel. Det gällde att varva ut ordentligt innan trean kuggades in. Men jag lyckades

ändå hålla jämna steg med de Volvobilar som inte ville bli omkörda av en övervintrad småbil från 50-talet.

Åren gick, jag tänkte flera gånger ringa och lägga ett bud på den charmiga Rileyn. Ägaren var fyra år äldre än jag och hade antagligen både skaffat fru och barn. Det är ju då, när entusiasterna får ont om pengar, som man kan köpa loss veteranbilarna till rimliga kostnader. Hur som helst blev det aldrig av att jag ringde.

Motorhuven blev tak

Ett tiotal år senare bytte jag jobb – och fick Inge, Rileykillen, till chef! Upphetsat frågade jag om bilen var till salu. Inge tittade lite generat upp i taket och drog på svaret:

– Den blev så rostig. Motorhuven använder farsan som tak över vedkapen, grillen hänger på garageväggen och resten fick skrothandlaren.

Den gången var det nära att jag sagt upp mig innan jag ens hunnit börja på jobbet. Men jag insåg att killen faktiskt ångrade sig och försökte i stället trösta honom. Inge är numera en av mina bästa vänner och vår vänskap blev knappast sämre när han för ett par år sedan återigen blev ägare till en Riley One-Point-Five. Det är den du ser på dessa sidor.

Riley - en morris i finkostym

Bosse Andersson (bildoktorn@aftonbladet.se)