Klassiker: Bella från Bremen

Med en Borgward Isabella får du en robust bilkompis med lite extra kromkant på tillvaron. Billig och lätt att leva med.

Rätt produkt vid rätt tillfälle är en absolut förutstättning för att lyckas i affärer. Tajmingen kunde inte varit bättre än när Borgward Isabella presenterades 1954. Här kom en rymlig bilmodell med fart, komfort och kurvstabilitet.

Den var modern med toppventiler, individuell hjulupphängning runt om och självbärande kaross. Framför allt var den lite tjusig och inte det minsta konstig. Isabella kilade in sig perfekt på marknaden, strax över Opel och de andra folkliga märkena, hack i häl efter Mercedes. Försäljningen tog fart direkt och det var inget annat än drömläge. Men för att lyckas krävs också att sunda affärsplaner, vilket inte var kontruktören Carl F W Borgwards paradgren. Och sedan är det bra om den förträffliga bilen inte spricker!

Carl F W? Spricker?

Carl Friedrich Wilhelm Borgward. Tysk tekniker. Driftig industrialist. Efter att på 1920-talet konstruerat flera enklare trehjuliga transportbilar avancerade han till person­bilar genom att köpa upp ­Hansa-Lloyd. Trots internering efter kriget var hans (till stora delar förstörda) fabrik snabbt på fötter och 1949 kom Isabellans föregångare, Hansa 1500. Stressen med att ta fram Isabella hade sitt pris. Motor och och främre hjulupphängningar i en särskild hjälpram var väldigt modernt – men utprovningen var otillräcklig. Bilar sprack under golvet och till det kom en alltför vek framvagn som i ogynsamma fall släppte taget om framhjulen. Det kunde räcka med ett gupp. 

Fabriken förlängde hjälp­ramens infästningar och im­portörern (Wulf & Co) byggde om färdiga bilar. Framvagnen fick kulleder. ­Men ­förtroendet hade fått sig en knäck och när rostproblemen snart blev syno­nyma med modellen (”hon dansade en sommar”) var första steget taget ...

Så jag ska alltså köpa en usel bil från en död tillverkare?

Isabella är en prima modell och det faktum att Borgward försvann i ett konspiratoriskt fuktat moln 1961 gör ägandet än mer spännande. Är du lagt åt det rättshave­ristiska hållet har du här allt bränsle i världen till självförverkligande genom att göra Borgwards sak till din. För vem tog platsen som det lite sportigare alternativet till Mercedes? Va?

Jag måste genast köpa en omgång obskyra böcker i ämnet. Vad får jag mer än en spännande historia?

En bil som är lätt att leva med och lätt att hålla vid liv. En ljus och stilig interiör, kromlister att putsa. En trofast vän med en lättsam inställning till riktiga resor. En Isabella är inte ens särskilt kostsam om du väljer rätt exemplar. Rätt exemplar kan faktiskt vara detsamma som en bil med rosthål i golvet och havererad motor. Men absolut inte en med muggig inredning och krom med långt framskriden akne.

Mekanik och plåt är alltså lättfixade grejer?

Motorerna ger upp först efter verkligt hård misshandel. Borgward lämnade 10 000 mils garanti, det säger en del. En bra motor går alltid att hitta. Mekaniken håller och reservdelar finns det gott om. Det är lättmekat. Rost i exempelvis golv är av det lättlagade slaget. Profilerna är raka och väldigt okomplicerade. Några nya skärmar hittar du inte, men massor av begagnade.

Men tänk dig för om inredningen är sliten och söndrig och zinkgodsdetaljerna poriga. Alla jagar samma saker.

Någon speciell årsmodell att zooma in? Och vad ska jag betala?

Klassikers käpphäst gäller: låt skicket avgöra. Klart att en 75-hästars TS kan te sig lite mer lockande. Men en helsoffa och 60 hästar är inte så dumt och du kommer ca 10 000 kronor billigare undan. När det gäller priser kan man konstatera att de svenska prislapparna är ungefär hälften av det som betalas i Tyskland. Många fina bilar har gått på export.

Du kan hitta en besiktigad Isabella med sminkbehov för 20 000 kronor. En rakt igenom sund sak kostar drygt det dubbla.

Fanns det inte en coupé också?

Den lirar i en egen liga med dubbel kontantinsats. Är det verkligt udda du vill ha leta efter en kombi. Det finns en 2–3 stycken på rull jämfört med cirka 350 sedaner i Sverige med nya sortens registreringsskyltar. Alla är förstås inte i trafik. Antalet coupéer är – 72 stycken. Högst 25 av dem körs. Coupén är en verklig smakdelare. Många håller den som en verklig skönhet, andra har lite svårare att ta in den lite lätt bönsyrsiga framtoningen.

Är inte hjulen lite minkiga? Och hur var det med den där där fläkten som utan förvarning kunde förvandlas till dödligt Oddjob-vapen?

Den tyska traditionen med små hjul började här någonstans. Bellan är inget undantag med sina 13-tummare. Tur att Mercedes 14-tumsfälgar passar och med en Borgwardkapsel utanpå dito enhet från Mercedes och därtill fina 185:or i 70-profil är saken åtgärdad. Eller så skaffar du bara 80-profildäck till 13-tummarna, höjden blir densamma.

Kylfläkten, ja. Myten säger att pionjärstolta Borgwardianer gasade ut på Autobahn och sköt fläktar genom motorhuvar, vilt snurrande maskinelement som beskrev dödliga parabler med storögda rådjur, husmödrar och barn som främsta mål. Men det stämmer bara delvis. I början var fläktarna undermåliga och ett och annat haveri rapporterades, men i likhet med de andra barnsjukdomarna botades de snabbt. Många kör i dag en fembladig fläkt i plast, inte sällan från en Volvo 240.

Claes Johansson