Familjen Bilberg bilar i bergen

Reportageresa till Alperna i VW Passat Alltrack

En fullpackad bil, laddade datorer och 150 mil motorväg, Autobahn och slingrande alpvägar.

En kisspaus, en lunch, en tankning och en kisspaus till – sedan var vi i Sölden.

– Va, är vi framme? sa barnen från baksätet.

Strax söder om Kassel i södra Tyskland började det snöa. Sedan vräkte det ned i en förlamande snöstorm. På några timmar kom 10–15 centimeter nysnö. Den trefiliga Autobahn A7:an krympte snabbt till tvåfilig. Till och med hemma rapporterade tv-nyheterna om snöstormen, den värsta på flera år i Tyskland.

Själva hade vi 60 mil kvar att köra.

Gott om packplats

– Hur ska vi komma fram? frågade Katarina, 44, oroligt.

Barnen såg inte upp. De satt med var sin film i baksätet.

30 timmar tidigare började vi resan. I Västerås. Med en Passat Alltrack och en stor skidbox.

– Konstigt, den luktar inte illa, sa Alice, 10.

Hon tycker inte om nybilsdoften – eller stanken – och var glatt överraskad att den röda Passaten luktade … inget särskilt. Dessutom var det panorama­glastak och ljus läderklädsel – det gillade alla.

Nu skulle alla in i bilen, jag, min fru Katarina, Kalle, 16 och Alice. Och så packning.

Massor med packning.

Fyra par skidor och stavar i skidboxen, fyra pjäxor i reservhjulsbaljan tillsammans med två ryggskydd; sedan hjälmar, skidkläder, vanliga kläder, ombyten, badkläder, handdukar, necessärer, kameror, fyra datorer, en 240 volts billaddare, en tablet, fyra smart­phones …

– Fan, det gick in, sa jag högt när jag tryckt in sista påsen med vantar och mössor.

Jag kunde till och med dra för insynsskyddet. (En vecka senare, när vi passerat Bordershop, gick inte det längre. Inte alls faktiskt.)

Värt att åka färja

Klockan 11 på förmiddagen drog vi iväg. Kalle och Alice tog upp var sin laptop, satte på var sin film – och försvann in i sina egna världar.

Katarina och jag satte på ”Let her go” med Passenger på stereon och svängde ut på E18. 

Sölden i Österrike låg fortfarande nästan 150 mil bort. Ingen av oss hade varit där. Jag hade varit i Alperna som ung, för resten av familjen var det första gången. Vi ville göra en bilresa och åka skidor. Att det blev Sölden berodde på att vi hittade ett bra boende där.

Klockan 18 körde vi ombord på färjan i Göteborg. Alternativet var att ta Öresundsbron och övernatta i norra Tyskland. Men fördelen med färjan var uppenbar när vi 09:15 nästa dag körde av i Kiel. Det var lördag. Vi var utvilade och mätta trots att vi snart hade varit på väg i 24 timmar. Och vi hade ganska exakt 100 mil framför oss.

Det var minus två grader, torr väg – och Autobahn. Barnen sjönk ned i baksätet med sina laptoppar. Och Katarina lyssnade på ett avsnitt av sommarpratarna som hon missat i Iphonen.

Jag kopplade in alla elektroniska system som fanns på Passaten. Och det var rätt många. Filvingel­system som tar tag i ratten och styr upp bilen om jag skulle komma för långt ut i vägrenen, krockvarnare, dödavinkeln­varnare, aktiv farthållare, paus-varnare …

Lysande döda-vinkelvarnare

Halva knappsatsen på instrumentpanelen lyste grönt och tryggt. Skönt. För där det var fri hastighet låg vi stabilt i 140–150 km/tim. Trots takbox och höjd markfrigång.

Filvinglaren gillade jag inte. Kändes först som om det varit fel på bilen när den tog tag i ratten och skulle styra med. Eller mot. Som vid ett vägarbete strax före Hamburg när vi dirigerades om i en fil och körde över heldragna linjer. Plötsligt spjärnade ratten emot tillbaka in i den avspärrade filen. Inte mycket, men inte trevligt.

Men side assist – döda vinkeln-varnaren – var lysande. Så fort det dök upp en bil i sidobackspegeln tänds en varningslampa på spegeln. Lysande när man kör på Autobahn och någon kommer i 200 knyck.

Annars är Autobahn transport. Bara transport. Vi tog en kisspaus, en lunch, en tankning, en kisspaus till …

Bråkig krockvarnare

Snöstormen då? Jo, det tjocknade till ordentligt i Kassel. På radion rapporterade man flera olyckor för trafiken som kom söderifrån. Och alla elektroniska system i bilen ballade helt ur. Först började ratten bete sig underligt och drog än hit, än dit. Sedan vägrade bilen accelerera när jag skulle köra om en bil – eftersom krockvarnaren tyckte att jag var på väg att köra in i någon trots att filen var tom framför oss.

Jag kopplade ur allt, behöll bara döda vinkel varnaren och pausvarnaren och rullade på i 60–70 km/tim. Fyrhjulsdriften var guld. Trots att vi hade dubbfria däck släppte bilen aldrig taget.

När vi stannade för att tanka i Heidenheim hade vi kommit ut ur snöstormen och vägarna var torra igen. Men hela fronten på bilen var helt igensnöad. Alla sensorer hade slutat att fungera.

– Hur fan kan det ligga Alper här, det är ju helt platt, sa familjen.

Kändes som Örnnästet

Vi hade bara tio mil kvar. Men snart närmade vi oss Garmisch-Partenkirchen. Sedan började vi klättra uppför Sehrnpasse. Det var helt kolsvart. Vi såg ingenting, men det var otroliga serpentinvägar. En vecka senare på väg hem i fullt dagsljus studsade vi: ”Åkte vi verkligen här?!”

Nu dök plötsligt ett upplyst slott upp i bergen vid sidan av vägen. Det kändes som Örnnästet, fast det inte ligger där.

Snön slog till igen

Vägarna var smala, men snöade inte. Ännu. Vi tråcklade oss förbi turistbussar som tog upp nästan hela vägen och fortsatte uppför. Ständigt uppför. 

I Ötztal hade vi bara två mil kvar. Men nu körde vi in i ytterligare en snöstorm. Minst lika intensiv som den första. Det drog in snö över vägen som blev snorhal. I vägrenen stod vanliga tvåhjulsdrivna bilar stilla. De kom ingenstans längre. Men här är det lag på snökedjor och medan vi passerade dem höll de flesta höll på att sätta på dem. För vi tog oss fram hur fint som helst. Ärligt talat: Det kändes väldigt bra att köra förbi dem. Jag kopplade till och med ur antispinn-funktionen bara för att det var kul.

Den natten snöade det 40 centimeter. Så egentligen hade vi tur som kom fram till Glaciärgatan – eller Glaciärstrasse – där vårt boende låg.

Överraskande bekvämt

När vi stannade tittade barnen upp från filmerna i baksätet.

– Va, är vi framme?

Ingen av dem hade mått illa, inte ens sagt ett gnälligt ord – jag har aldrig varit på en så smidig bilresa. Visserligen hade vi trä­smak. Men det får man i alla bilar efter 100 mil. Men inte mer än så. Inte ens Katarina som lätt får ont i ryggen.

– Det gungar lite, sa hon när hon klev ur bilen utanför lägenhetshotellet.

Vi andra kände samma sak. Som om vi blivit lite sjösjuka i en landsvägskryssare.

Text & Foto: Jonas Bilberg, berättat för Bo Svernström