Kinesiska ”Volvon” – värsta bilen jag kört

Robert Collin

Robert Collin gör den första riktiga ”provkörningen” med Geely

Den mest populära bilen hos Via Rent a Car på Kuba är Geely CK GL. Vit. Tillverkad av Volvos kinesiske ägare.

Jag bokar den hemifrån på nätet för omkring 600 kronor per dag.

Den statliga hyrfirmans kontor ligger på bottenvåningen i det bedagade lyxhotellet Sevilla där jag har ett rum på åttonde våningen med utsikt över halva staden och havet. Al Capone brukade bo i rum 615 på den tiden när den amerikanska maffian ägnade sig åt prostitution, casinon och penningtvätt i Havanna.

Formaliteterna som brukar ta fem minuter när man hämtar ut en hyrbil i vilket land som helst tar över två timmar på Kuba. Trots att allt redan är betalt och klart.

Men bilens reservhjul har punktering, så vi kör till ett annat kontor där verkstad och rekond-avdelningen håller till. En mil bort.

Ett nytt hjul, med luft, skruvas loss från en annan hyrbil och slängs in i skuffen. Men rekondavdelningen har semester, verkar det av städningen i min hyrbil att döma.

Jag frågar meken om Geely är bra bilar. Han skakar på huvudet. "Kinesiskt. Växellådan är det vi har mest problem med. Men, nej, det är inte bra bilar. Min bil där borta, den är bra", säger han och skiner upp och pekar på sin Cheva från 1949, en blå med två dörrar.

Det låter som om bilen får ett stenskott varje gång jag lägger in en ny växel, och växelspaken känns mer är lovligt slapp. Så jag kör tillbaka till hyrfirman.

Meken torrväxlar lite, lyfter på huven och tittar och säger: "Inget allvarligt."

Så bär det i väg. Och jag inser snart att det här är den värsta bil jag kört.

Turister kör kinesiskt

Vi kör utan GPS, men med Michelins utmärkta vägkarta i sin senaste utgåva från 2013. Sedan dess har det inte hänt någonting med vägnätet. Kartan är guld värdDet är dåligt skyltat och mycket potthål, men efter en stund är vi ute på motorväg A4 som bär västerut och som byggdes med sovjetiska pengar och som anpassades för en snabbt växande trafik. Som uteblev. Vi är rätt ensamma och kan välja och vraka mellan de tre, ibland fyra filerna, för att hitta den som har mest asfalt och minst potthål.

Medtrafikanterna kör oftast gamla jänkare, ibland gamla ryssbilar. Eller någon enstaka gång en vit Geely CK GL, då vet man att det är en hyrbil. Eller polisen.

Efter tolv mil och ett otal undanmanövrer för att undvika potthålen och några enstaka smärre nerslag i någon krater säger det flärrrrrp från vänster framhjul. Jag bromsar in försiktigt och styr ut på vägrenen. Glad att reservhjulet har luft.

Det är nästan trettio grader, full sol och vattenflaskan tom. Men efter en kvart är det nya hjulet på plats. Det är ett par mil till Pinar del Rio, där borde det finnas en gummiverkstad. Och det gör det.

Gummigubben provar att blåsa liv i däcket, men det enda som händer är att det sprutar ut finfördelat gummi som mest liknar kolstybb ur en centimeterbred spricka nära fälgkanten.

När gummigubben kränger av däcket ramlar det ut en blå laglapp. Någon har gjort ett uselt försök att täta något som liknar ett knivstick. Sannolikt ett gangsterdåd, där man först skurit sönder däcket, sen varit "hjälpsam" och reparerat.

Den nya reparationen görs med hjälp av en gummibit på säkert ett halvkilo över knivsticket och en slang. Men någon balanseringsapparat finns inte på verkstaden. Och att ens göra en lagning när däcksidan är sönderskuren känns aningen osäkert.

Gummigubben vill ha 20 Cuc, ungefär 200 kronor. Och det är inte förhandlingsbart. Jag hoppas bara att jag slipper använda reserven med sin obalans.

Cuc är pengarna vi turister betalar med, Convertibla Pesos. De är värda 27 gånger så mycket som lokalbefolkningens vanliga Peso. 20 Cuc motsvarar en bra månadslön för en lärare.

Vägrar sälja bensin

Vi måste tanka, men den första macken säljer inte bensin "Especial", och vägrar att tanka hyrbilen med sin vanliga bensin på 87 oktan.

När jag hittar rätt mack är jag så trött på allting att mannen som fyller tanken får en Cuc i dricks. En dagslön för en lärare. Två för en bensinmackgubbe.

Med full tank fortsätter vi upp i bergen mot Vinales som är ett av Unicefs världsarvs-måsten på Kuba. "Alla" bor på hotell Jasmines och rummet har en fantastisk utsikt över bergen som ser ut som sockertoppar.

Mojiton är god, och middagsbuffén. Och en stor groda tittar ut från sin plats bakom en tavla i matsalen. Han tar några steg på väggen, men retirerar in bakom tavlan igen när en tysk turist vill fotografera.

Michelin-kartan är extremt korrekt, men har inte med alla småvägar. Och turistkartan vi får i receptionen är extremt otillförlitlig. Till slut tar vägen slut vid en stor ruin. Vi frågar och får veta att byggnaden till för ett par år sedan var gymnasium och internat för bygdens ungdomar som parallellt med studierna ägnade sig åt kaffeskörden. Men i den nya läroplanen är skördearbetet bortrensat.

Nu väntar en utmaning. Från Vinales via Havannas kringled till Trinidad 50 mil österut. Är det ens möjligt på en dag? Även om det är motorväg större delen av sträckan. Och ska vi klara oss utan punktering? Eller växellådsras?

Alla hotell är förbokade och betalade från Sverige, och att hitta ett nytt hotell på vägen är knappast möjligt. Vi ger oss av i ottan.

Kommer till Havanna vid lunch. Det står liftare vid alla vägkorsningar, under alla vägbroar och alla har olika tricks. Vanligast är att förtvivlat peka på bilens ena framdäck och skaka på huvudet, som för att varna oss för att vi har fått punktering igen. Då gäller det att stålsätta sig och köra vidare.

Tro inte att jag inte tar upp liftare, tvärtom, men jag vill välja själv.

Så är vi genom Havanna och ute på en ny motorväg med lika många filer och lika lite trafik. Vi svänger av mot Cienfuegos, på en ny fin väg, utan trafik, kör genom Cienfuegos och lyckas missa en avfart till Trinidad. Nästa vägskylt mot Trinidad leder in oss på en av de absolut sämsta vägar jag någonsin kört på. Det är mer potthål än asfalt och vi kryssar fram i låg hastighet, aldrig över trettio. I flera mil. Det är vi och några hästskjutsar och till slut frågar jag några grabbar i en by om detta verkligen är rätt väg? De nickar oförstående.

Stora kontraster

Hotellet är ett all-inclusive på halvön Ancon söder om staden Trinidad, som också är ett måste på Unesco-listan. Alla hus i centrum är byggda i kolonialstil av spanjorer vid förra sekelskiftet och tidigare.

Hotellet däremot är byggt i Östtysk betong-stil à la Walter Ulbricht, med sovjetiska pengar, förstås. Och ingen världsarv. Och nästan ensamt på den milslång stranden. Vårt rum är extradyrt i ett annex med utsikt direkt över palmer, den vita sandstranden och karibiska havet, balkong, en flaska treårig Havana Club och ett par burkar öl i kylen.

Efter några dagar i solen kör vi knappt tio mil tillbaka till storstaden Cienfuegos och bästa hotellet med fin utsikt över stad och hav och ett kärnkraftverk som aldrig blev färdigbyggt efter Sovjetunionens fall. Jag måste jobba lite med sommardäcktestet. Men hotellet har inget användbart internet, det finns inte i hela staden. "Du får köra tillbaka till Trinidad om du ska ut på nätet", säger en barsk kvinna i receptionen. Och så får det bli.

Vår Geely har luftkonditionering, som inte orkar med 25 grader och solsken, och en styrning som är tokdöd rakt fram. Jag kan vrida ratten tio centimeter utan att bilen ändrar riktning. Stolarna är stenhårda och träsmaken kommer efter en timme. Och ryggstödet regleras med så få lägen att det är antingen kyrkbänk eller schäslong. Men stereon har uttag för usb-minne och i årets fejslift har antennsprötet på taket ersatts av en hajfena.

Cienfuegos är namnet på en av Kubas största städer, och på en av revolutionärerna som kämpade med bröderna Castro och Che Guevara mot USA-marionetten Batista i slutet av 1950-talet.

Vi kör från Cienfuegos till Santa Clara där Che utkämpade den sista striden med Batista. Vi besöker det gigantiska mausoleet där Ches kropp ligger begravd och musei-monumentet där Che övermannade Batistas bepansrade tåg med över 400 soldater.

När vi kommer ut igen står en vänlig ung man vid bilen och pekar på höger framhjul: "Senor, ni har fått punktering. Jag kan byta till reserven och visa vägen till en gummiverkstad."

Han byter, påfallande rutinerat och cyklar sedan genom Santa Clara in på en skum gård med något som med god vilja kan likna en gummiverkstad.

Där dyker det upp ytterligare tre personer och alla fladdrar runt och fixar och trixar och en försvinner in i verkstaden med det lufttomma hjulet.

Jag följer efter, mannen är borta, jag frågar en annan efter mitt hjul.

"Lugn, vi kollar upp det." Jag fortsätter in i verkstaden och kommer in i ett sovrum. Köket ligger rakt fram. En av männen försöker lugna mig. Och drar ut mig. "Ditt däck är snart bra."

Så kommer däcket ut igen, från badrummet, sannolikt, och blött som det ska. Och så fylls ny luft på och däcket är som nytt.

Det kostar 40 Cuc (drygt två månadslöner för en lärare). "Då ringer jag polisen", säger jag.

Efter en stund är priset nere i 20 Cuc. "Då ringer jag också polisen". Men då har luften pyst ur ett av mina andra hjul.

Det är ingen trevlig stämning i gränden, men jag ser till att få ny luft i hjulet och jag betalar 10 Cuc för att komma därifrån.

Smågangsters är ingen ovanlighet på Kuba där vi turister är fritt villebråd.

Värt att göra om

Vi fortsätter norr ut till Remedios, en liten stad som fyller 500 år i sommar. Först låg den vid havet, men hemsöktes allt för ofta av pirater, bland andra Kapten Morgan, här hemma mest känd från Systembolagets hyllor, och till slut flyttade byn ett par mil in i landet.

Nu tokrustas stan för att se fin ut till jubileet.

Vi fotograferar vår Geely framför ett hus som får ny färg på fasaden och mitt emot ligger stans teater. Vi tror att den är en ruin, men dagen efter är det konsert med Kubas mest kända pianist, Frank Fernandez. Vi går dit och betalar biljetten, fem pesos i den lokala valutan. Ungefär två kronor.

Det är fullsatt. Publiken är finklädd och entusiastisk. Den lokala nomenklaturan som har bästa platserna verkar däremot påtagligt ointresserad.

Vi bor på hotell Mascotte på stora torget. Portiern säger att vi måste parkera i ett bevakat garage. Om vi står utanför hotellet blir vi helt säkert av med bilens emblem och modellbeteckningar, vindrutertorkarna, kanske med hjulen, och i värsta fall med hela bilen.

Men vi chansar - och det går bra.

Man måste ha gott om humor för att klara av att bila runt på Kuba. Om man inte kan skratta åt eländet blir det inte roligt.

Men med lite humor ser man bakom alla smågangsters, alla byråkrater, alla politruker, alla potthål, den svindyra turistvalutan och magsjukan som kommer av skitig is i mojiton.

För oj, vilken resa. Jag är snart där igen! Med hyrbil, smågangsters och allt. Till dess får jag nöja mig med de tjugofem cd-skivor som jag köpte, en varje kväll av varje lokalt band på varje restaurang. Alla låter likadant. Alla är lika beroendeframkallande.