Blåbär på bankalas

Benjamin Ekroth

Nybörjaren kör Porsche Cayman S på Mantorp

Vår redigerare Benjamin gjorde sin debut på Mantorp med en Porsche Cayman S. Till chefens stora skräck.

Men alla kom hem hela och... någorlunda rena.

Min kollega Martin hade ett problem. Han hade en överbliven Porsche Cayman S samt en heldag på Mantorp.

Så han frågade mig: Kan du förbarma dig över Porschen en lördag på Mantorp?

Klart man ställer upp. Nya Porsche Cayman S har höjt effekten från 295 till 320 hästkrafter. Att ta plats i den lilla sittbrunnen är inte jätteskönt.

Mitt exemplar är utrustat med extrema sportstolar i kolfiber klädda med ett ytterst tunt lager skinn. Skålningen och det faktum att det inte går att justera ryggstödet en milimeter dämpar långfärdskomforten rejält. Färden ner mot Mantorp gör inte underverk för ryggen.

Men vad tusan, är det race så är det.

Toktrimmade japaner

Lördag 09.00: genomgång inför dagen. Alla deltagare parkerar sina fordon utanför banan. Det finns Porschar i mängder. Sen en stor grupp toktrimmade japaner à la ”Need for speed”. En enstaka Ferrari och en drös BMW 3-serie i trimmat eller otrimmat skick. Plus en massa vassa standardbilar.

Är det öppen inbjudan så är det.

Hjälm och bomullskläder är kravet. De riktigt fräna har flamsäkra overaller. Startfältet delas in i fyra grupper, från blåbär till tuffa killar (för det finns inga tjejer här). Nybörjargruppen känns som mitt gäng.

Plattan i mattan

Okej, dags att börja... köa. Ett mycket centralt moment under dagen. När man inte kör så hänger man i depån. Men innan man får köra så köar man. Bilarna radas upp i väntan på att få rulla in i det riktiga depåområdet där vi äntligen fick... köa lite till. Men till slut vinkade funktionären iväg oss.

Yes! Nu skulle det köras bana. Plattan i mattan.

Min Cayman är utrustad med dubbelkopplingslådan, PDK, med sju växlar. Paddlar fanns i ratten. Något märkligt placerade. Jag satsar på att låta lådan sköta växlandet och jag körandet.

De 320 hästarna både känns och hörs. Mittmotorn bakom ryggen på mig ylar när jag drar iväg.

STCC-föraren Thed Björk hade tidigare visat vilket spår vi skulle ta och nu gör jag som han sagt. Ut till vänster före högerkruvan. Bromsa hårt. Skär in i kurvan och full gas ut.

Full gas in i chikanen

Woho! Det funkar!

Att ta en skarp kurva i svensk motorvägsfart är inget annat än fantastiskt. Bilen ligger som klistrad på vägen. Full gas före chikanen. Bromsa, bromsa. Sen full gas igen ut på den långa raksträckan. Motorn ylar rått medan hastighetsmätaren raskt närmar sig 200. Men aldrig någonsin väljer PDK-lådan en högre växel än femman. Raksträckan tar abrubt slut i en tvär högersväng. Bromsa, bromsa, BROMSA!

Haha! Jag har häng på en illgrön Ford Focus RS. Visst, det betonades vid genomgången att detta inte var nån tävling. Men vadå? Folk måste ju sättas på plats.

I kurvan före målrakan dansar bakvagnen ut gång på gång till ljudet av däcktjut. Det är enda gången bakvagnen släpper lite, men det känns helt rätt. Jag känner mig skitfrän när jag bränner förbi depåområdet där de övriga grupperna står och tittar i väntan på sin tur.

Plötsligt rullar en Koenigsegg CCX ut från depåområdet. Jag ligger bakom en Koenigsegg! Han har 600 fler hästkrafter än jag men jag har ju... all min rutin. Jag ligger strax bakom varv efter varv och inbillar mig att jag är med i leken. Men efter ett tag har Koenigsegg-föraren blivit varm i kläderna och vips så är han borta. Hej då. Jag får nöja mig med att ha passerat Focusen innan tiden är slut. 15 minuters körning räcker för fem heta varv. Vi rullar av banan och nästa grupp rullar in.

Svettigt under hjälmen

Det känns skönt att ta av sig hjälmen. Jag hinner bli rejält svettig på 15 minuter. Bilen också. Det är dessutom en sagolikt skön sommardag. Blå himmel och het asfalt.

Jag tar ett varv och lyssnar på hur det knäpper om den varma metallen. Lägger handen på de stekheta och nu väldigt klibbiga däcken och känner värmen från bromsarna. En underbar känsla.

Depåområdet börjar bli gemytligt. Det är precis som på krogen. När folk fått några öl innanför västen så börjar spänningen släppa. Samma här. Efter några varv på banan börjar folk bli pratsamma. De smyger fram till varandras bilar. Nåja, flest smyger fram till min kollega Martin – han kör en Audi R8 V10.

Bilnördar är vi allihopa

Stämningen är vänlig. Alla är bilnördar. Gruppen av toktrimmade japanska bilar står ofta med motorhuvarna på vid gavel medan gruppen av Porschar mest står och vilar. Ett tydligt tecken på att man får vad man betalar för.

Så är det dags att köa igen, för att sen köa lite till och sen köra. Jag känner mig het efter mina framgångar under förra omgången. Lite för het ibland. Den långa rakan är mitt trumfkort. Där är jag snabbare än de flesta standardbilar och det är ju jättekul att hålla gasen i botten. Men vid ett tillfälle är jag så sen att bromsa, berusad av glädje efter att ha kört förbi så många bilar, att jag är övertygad om att jag ska fara ut i spenaten. Men nej, tack och lov kan Porsche även bygga bromsar.

Jag beslutar mig för att inte ta det där ödesdigra sista varvet. Jag är ruskigt nöjd med mina två gånger 15 minuter. Det låter kanske inte så mycket, men det känns desto mer. Jag gör som Björn Borg och slutar på topp.

En Dodge bärgas från banan

Jag ser många stukade bilar linka hem från Mantorp. En Dodge Viper får till och med bärgning efter att topplocket gått. Flera får erfara att bankörning har ett högt pris. Till och med dagens Koenigsegg fick problem.

Men de flesta verkar vara eniga om att det är värt det. Lite stryk får man räkna med. Om jag bara kunde lämna kvar kevlarstolarna på Mantorp där de hör hemma och få köra hem utan att känna mig ledbruten när jag kommer fram.

Men vad tusan, är det race så är det.