zVinter-SM Stadsjeep - Uppdrag Norråker 2

December 2003: Volvo XC90 står som segrare i vinter-SM för stadsjeepar efter dagar av hårt testande. Två år senare återvänder vi till södra Lappland – med sex nya utmanare till mästaren.

I taskigt väglag, minusgrader, snöfall och på en frusen tjärn utsätts de sju stadsjeeparna för alla utmaningar ett riktigt vintertest ska innehålla.

Här är resultatet.

Från Stockholm till Norråker på gränsen till Lappland och tillbaka.

Vi åkte de 150 milen med sju stadsjeepar för att testa vilken som står emot den svenska vintern bäst.

En resa som gick via damer i diket, renskav och is på tjärnen.

Meteorologerna hade varnat för dåligt väglag. Och de fick rätt. Men vi kände oss rustade för resan. Fyrhjulsdrivna stadsjeepar.

Nya fina dubbdäck. Rutinerade förare och utrustning för det värsta. Jag packade in allt som jag brukar predika om, men som de flesta lämnar hemma. Bogserlina, två stycken för säkerhets skull. Snöskyffel, jo, jag tog två av dem också. Arbetshandskar, kängor med lite skaft, reflexväst, ficklampa.

Jag kom tretton mil innan jag behövde grejerna.

Det var snorhalt redan när jag körde hemifrån, och på E4:an tog det inte lång tid innan första bilen låg i diket.

Spåren i snöslasket visade hur föraren, en ung kvinna, fått sladd och bilen snurrat drygt ett varv innan den stannat med baken före nere i diket.

Den gången hade alla tur. Ingen kom till skada. Inte ens bilen.

Jag drog på mig reflexvästen, kopplade bogserlinan mellan bilarna och drog upp haveristen ur diket.

Tio minuter senare var hela testlaget samlat på Statoil norr om Gävle. Nio personer. Sju bilar. Nu skulle männen sållas från pojkarna. De riktiga bilarna från fjolljeeparna.

Vi tankade fullt, skrev ner mätarställningar, fyllde spolarvätska, la en kommunikationsradio och lite frukt i varje bil.

Plogat på Gåraträsksjön

Sen bar det norr ut. Mot den allra nordligaste spetsen av Ångermanland, inklämd mellan Jämtland och Lappland. Mot Norråker med Restaurang Utposten, Preem-macken och Norråkers Handel, mot den nya testbanan som ortsbefolkningen just plogat upp åt oss på Gåraträsksjön, mot de fina varierade småvägarna och mot Base Camp Tjädernäset.

Bilbyte var sjätte mil, så att alla fick köra alla bilar.

Redan innan vi kom iväg från Gävle varnade trafikradion för en bil som kört in i vajerräcket norr om Söderhamn. Och det skulle bli värre. Vägbanan var hal som en skridskois och vid Enånger var E4:an totalavstängd efter en allvarlig kollision. Vi smög förbi på småvägar med mycket respekt för vinterväglaget.

Redan på E4:an började vi få våra första intryck av bilarna. Alla var förtjusta i de tre lyxjeeparna, Lexus RX400h, Mercedes M-klass och Volvo XC90 trots att M-klass hade problem med att hålla vindrutan isfri i det underkylda regnet.

Mellanklassarna Honda CRV och alldeles nya Toyota Rav4 blev också populära, även om Rav4 hade ett påträngande dovt buller i hastigheter runt 110 km/tim och var den bil som skitade ner sidorutor och ytterspeglar värst av alla.

Det var först när vi kom till lågprisbilarna vi blev kritiska på allvar; Kia Sportage kändes som mycket bil för pengarna, men hur kan en alldeles nykonstruerad bil som Suzuki Grand Vitara vara så skramlig? Och varför finns det inte antisladdsystem?

Sverige bästa hamburgare

Hamburgare på Big Boy i Sundsvall, självklart (Sveriges bästa? Jo,

testlaget är inne på den linjen!).

Sen av från E4:an och in på de riktiga norrländska vintervägarna.

Ju krokigare väg, och ju halare före, desto mer fick vi omvärdera Suzukin. Nu klev lågprisbilen fram som en riktigt rutskjortig jeep med fina konsekventa köregenskaper.

Lexus däremot kändes mer och mer som om den kört vilse. Utvecklad i Kalifornien och anpassad för en amerikansk Västkustpublik kändes den inte helt säker på ishalkan.

Där vägen svängde gick Lexus rakt fram. Och där vägen gick rakt fram sökte Lexus hela tiden spår i väghyvelns räfflor. Landsvägsloket på barmark blev plötsligt nervös och instabil.

När mörkret la sig över granskogen ropade Martin till Sture som låg först i karavanen i Kia Sportage: Slå på helljuset!

– Det är på, svarade Sture i komradion? Uselt helljus och dåligt halvljus i Kia antyder att bilen inte är billig utan anledning.

Från Honda-föraren hördes muntra tillrop: Vilken balans! Från Volvo-föraren: Fortfarande favorit! Lika bra på krokvägen som på E4:an.

Base Camp Tjädernäset tar emot med renskav och hembakt tunnbröd. Alla somnar sen sött efter den första testdagen. De flesta av oss har kört 70 mil, Thomas som kommer från Göteborg har kört 120 mil.

Väckning klockan sex, Sture och jag ska testa bilarnas värmesystem.

Det är minus 10 grader, vindstilla, perfekt. Vi klarar av tre bilar innan Sture kör på ett rådjur med den fjärde. Testet avslutas och en jägare i byn avlivar djuret.

Behöver inte diffspärren i backen

Efter frukost ger vi oss av på en slinga varierad vinterväg där vi bland annat kan testa hur bilarna tar sig upp för en backe i decimeterdjup nysnö.

Lexus bevisar än en gång att den hör hemma i barmarksbetonad civilisation, den börjar slira och hasa bakåt långt innan någon av de andra bilarna får problem.

Och Vitara visar än en gång sina talanger. Vitara är den enda bilen i sällskapet som har lågväxel, men vi behöver inte ens spärra differentialen mellan hjulaxlarna, bilen kör rätt upp för backen på högväxel och öppna diffar.

Rav4 klarar backen sen vi lagt i diffspärren, Volvo klättrar med viss tvekan ända upp, precis som Honda. Men Sportage tvingas backa ner sen vi nästan bränt upp kopplingen. Förra gången brände vi kopplingen på Hyundai Santa Fe. Efter det fick Santa en kraftigare koppling (från dieselbilarna). Det är nog dags att göra samma transplantation på Sportage (och systerbilen Tucson). Att Sportage kan spärra differentialen mellan hjulaxlarna hjälpte inte upp bilen.

M-klass har spärrbara diffar som tillval (cirka 38 700 kr), utan spärrarna kom bilen inte upp, med var det inga större problem. I de krokigaste partierna av testslingan visade sig Lexus oroväckande ombytlig. Bilen understyr (vill rakt fram) i varje kurva, men med lite gas växlar den blixtsnabbt till svår överstyrning (sladdar ut med baken).

Honda och Suzuki är balanserade och överstyr (så där manligt, ni vet) när man hjälper till med gasen. Två favoriter i testet!

Läs också:

Robert Collin