De dåliga dubbfria däcken är mitt fel

Robert Collin

Vilken är biljournalistens roll? Det är en existentialistisk fråga som ofta återkommer i mina tankar.

Är vi ett språkrör åt biltillverkarna, som genom oss på ett trovärdigt sätt får ut sina budskap?

Eller, vilket blivit allt mer aktuellt just inom biljournalistiken det senaste året, åt politiker och myndigheter?

När vi egentligen borde vara en kritiskt granskande kraft med möjlighet att se under ytan. Yrkeskunniga, ifrågasättande och framför allt – fristående med den integritet som yrket ger oss.

Bilsalongerna är flosklernas Mecka. I Detroit som på alla andra bilsalonger runt om i världen stod viktiga herrar (nästan aldrig kvinnor) och berättade om nya underverk, nya landvinningar och nya förbättringar som ska göra livet både lättare och roligare.

Hur många av de tusentals journalisterna som var där har okritiskt men ordagrant vidareförmedlat bildirektörernas reklambudskap?

”Nya Ford Focus är snålast i klassen” är bara ett exempel. Harmlöst? Kanske det. Ingen lär dö i förtid, jorden går inte under.

Men varför inte vänta med att rapportera om bränsleförbrukningen tills bilen är testad? Testad på riktigt, körd mot konkurrenterna under samma förutsättningar. Än så länge är Focus bara snålast i marknadsföringen, något annat vet vi inte. (Bilen finns ju inte ens, den ska lanseras om drygt ett år!)

Men biljournalistiken är full av betydligt allvarligare övertramp. Jag själv känner att jag har ansvar för att dubbfria vinterdäck är så dåliga på asfalt.

När jag började testa däck för 25 år sedan var det vanligt med tyska vinterdäcktest i svenska medier.

Och de tyska biljournalisterna kunde inte köra på is. Än mindre testa på is.

Så resultaten baserades på en massa asfaltkörning och en gnutta körning på snö. Det däck som var bäst på barmark vann testet.

Så skulle det aldrig vara i våra tester, bestämde vi. Och prioriterade upp snö och is. Men som så ofta svängde pendeln iväg lite för långt och däcktillverkarna byggde speciella däck för Norden som var usla på asfalt. Men som vann våra tester ...

Samma sak med bilarnas köregenskaper. Vill man vinna ett test ska bilen vara sportig. Snabba rattreaktioner får högsta betyg. Om sen bilen är olidligt stötig och bullrig påverkar det knappt resultatet i den sista viktiga kolumnen – helhetsbetyget.

Och om köregenskaperna är giftiga med plötsliga bakvagnssläpp är det nästan en bonus – som ger ännu högre betyg.

Men racerbilsegenskaper på en familjebil? Är det verkligen rätt väg?

Det senaste året har medierna varit fulla av larmrapporter om hur dubbdäcken sprider farliga partiklar. Oftast är de ”hälsofarliga”, men ibland också ”livsfarliga”. Mer än en gång har vi sett siffran i tidningarna: 1 800 personer dödas varje år i Sverige av partiklar från dubbdäcken.

Men det är ju lögn. Bluff.

Var finns forskningsrapporterna? Hur många av mina kolleger bett att få se de forskningsrapporter som visar dubbpartiklarnas livsfarlighet?

De rapporter som finns är dels så dåliga att de aldrig skulle kunna publiceras i seriösa forskningstidskrifter. Dels finns det inte en enda rapport som faktiskt påstår att dubbarna dödar 1 800 personer varje år i Sverige. Den siffran tror jag konstruerades på miljökontoret i Uppsala för snart tio år sedan, och den lever och frodas.

Varför har vi journalister inte punkterat lögnen för länge sedan?

Varför lånar vi oss åt att bli maktens språkrör?

Varför horar vi åt den överhet vårt jobb är att granska?

Är det så illa att vi faktiskt tror på det vi själva skriver? Kanske.

Vi journalister vill ju också att allt ska bli bättre. Säger direktören att bilen är snålare än alla andra vill vi tro det. Säger politikern att dubbarna är farliga vill vi hjälpa till att få ut det budskapet. Inte ska väl några barn på Hornsgatan drabbas av astma för att jag inte i tid larmade om farorna.

Eller är förklaringen ren lathet? Eller att vi vill fortsätta att bli bjudna på fina middagar?

Jag vet inte.

Jag vet faktiskt inte.

Men tanken på att vi inte sköter jobbet som vi borde gör mig väldigt trött.