Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Jeremy Clarkson: Har den nya Range Rovern gått för långt?

Uppdaterad 2013-10-10 | Publicerad 2013-05-03

Range Rover: favorittransport för hertigar, fotbollsfruar, knarklangare och till och med Top Gears produktionsteam. Men har den nya modellen gått för långt?

Rika människor som köper en Range Rover köper en biljett till den snobbiga delen av stan. Den nya modellen är så kitschig att snobbarna kommer köpa något annat.

Ingen är bättre kvalificerad att tala om den nya Range Rovern än jag. Jag äger en av den gamla modellen, precis som nästan alla mina vänner. Jag var på en bjudning förra helgen och utanför stod 27 bilar parkerade. Alla var Range Rovers.

Det är samma sak på jobbet. När vi ska ut och filma så bokar vi kameramän och ljudutrustning men bara först efter att vi organiserat en flotta Range Rovers att ha dem i.

När Top Gear-maskineriet drar ut på turné har vi ett par krav. James May insisterar på att det finns ordentligt med Beef Hula Hoops medan Richard insisterar på något som jag inte kommer nämna här. Och jag insisterar på att var än vi är i världen så ska vi flyttas runt av Range Rovers.

Det är, med stor marginal, världens bästa bil. Richard Hammond håller med. Hela produktionsteamet för Top Gear håller med. Ja, förutom huvudproducenten som har en Mini Countryman och därmed är galen. Det är den bästa bilen för att ingen bil kan göra så mycket och så bra. Visst, en Rolls-Royce är något lyxigare, men den fungerar inte på en åker. Visst, en Toyota Land Cruiser är mer pålitlig, men den är mycket stötigare. Visst, en Ferrari är snabbare, men man kan inte släppa in sina leriga hundar där bak. Jag är helt på det klara med att de flesta hatar den. Cyklister. Socialister. Virrpannor. Till och med bilgalningar. De drar skämt som handlar om igelkottar och undrar högljutt varför någon skulle vilja köra runt i en bil som vältrar sig i sin storlek och bränsleförbrukning.

Det är helt sant. När man är i en Range Rover kan man arrangera sitt ansikte med stor noggrannhet, men vilket ansikte man än väljer så verkar man se ner på folk bredvid en själv vid rödljusen. Det går inte att hjälpa. De är små människor. Själv är man där uppe med gudarna.

Men det kommer mer. Många olika sorters människor köper Range Rovers. Fotbolls­spelare. Fotbollsspelares fruar. Fotbollsspelares älskarinnor. Knarklangare. Bönder. Affärsmän. Amerikaner. Och alla dessa människor kommer att ha sina egna skäl till att köpa en. Men djupt där inne så finns bara ett: de vill alla vara hertigen av Marlborough.

Det är samma sak när man köper en Aston Martin. Man kan övertyga sig själv om att det handlar om utseendet eller motorn eller knapparna, men sanningen är att när man kör den så tror man att man är James Bond.

Det är det som händer med en Range Rover. Man kan fylla bagageutrymmet med skrivarbläck, barnleksaker, knark – vad man vill – men, i drömmarna så finns här faktiskt två handgjorda engelska hagelgevär och en korkad gammal labrador.

Så, förra helgen fann jag mig själv i sällskap med diverse Range Rover-förare som verkligen har bakluckan full med skällande hundar och döda fåglar. Och alla var väldigt sugna på att se hur den nya modellen var.

”Motbjudande” var ordet de oftast använde.

Problemet är att Land Rovers chefsdesigner inte är en man som man kan se framför sig i leriga stövlar och en 40 år gammal oljerock. Och det märks på bilen han har skapat.

Låt mig ge er ett exempel. När man låser upp dörrarna så tänds lampor under backspeglarna som ger lite ljus. Bra tänkt. Det betyder att man inte råkar trampa i någon hög med hundskit.

Tyvärr kan jag ledsamt meddela att i den lilla pölen av ljus finns ett Range Rover-emblem. Det här ser, är jag rädd, förfärligt ut. Det kunde lika gärna kunnat stå ”Jag är en riktig jävla nolla”.

Det finns ett liknande problem med belysningen inuti bilen. Det är för mycket. Det finns en funktion för att välja vilken färg man vill ha. Rött. Blått. Lila. Grönt. Vitt. Guld. Listan tar inte slut. Min dotter tyckte det här var oerhört roligt, och jag tvivlar inte på att någon fotbollsfru skulle ha tyckt samma sak. Men de är inte hertigen av Marlborough.

Men det kommer mer. I den senaste Range Rovern fanns det gälar på framskärmarna, som, trodde man, hade att göra med att släppa ut värme från motorn. På den nya modellen har gälarna flyttat till dörrarna. Varför? Varför skulle en dörr behöva gälar? Tydligen har någon bestämt sig för att de tillhör Range Rovern och därför måste vara med, även om de uppenbarligen är lika fejkade som pelarna på verandan av kundernas Hello!-tidningsmässiga hem.

Bakom kulisserna är den nya Range Rovern ett mästerverk. Den är dryga halv-tonnet lättare än föregångaren vilket betyder att den är snabbare och snålare. Men trots bantningen så känns den fortfarande lika solid och tung som blodpudding. Jag har dessutom blivit förvissad om batt­eriet inte tar slut så fort man ska någonstans.

Så det är en bättre byggd, uppdaterad version av en bil som jag älskar att köra. Som sedan blir förstörd av pryttlar. Och i en radda färger som hade sett bra ut på Hyde Park Drive eller varför inte Stureplan. Färger som inte alls fungerar i en hertigs skog.

Jag kan förstå varför de har gjort så här. För att det kommer att passa perfekt för 99,9 procent av kunderna. De flesta rika människor har ingen smak över huvud taget. Men, som jag sa tidigare, de rika som köper en Range Rover köper en biljett till den snobbiga delen av stan. Den nya modellen är så kitschig att snobbarna kommer att köpa något annat.

Låt mig säga så här. Jag kan förstå varför James Bonds producenter gjorde Skyfall mörk och i stil med Flemings böcker. De kände att det var det publiken ville ha och siffrorna visar att de hade rätt. Det är en riktigt bra film på samma sätt som den nya Range Rovern är en riktigt bra bil. Men det är ingen Bondfilm.

Det som hållit 007-serien vid liv så länge är inte mörk verklighet. Det är inte böckerna. Det är den coola justeringen av skjortärmar av en man som inte blöder och som verkligen inte har provat homosexualitet.

Fortsätter de så här så kommer serien att vara lika länge som Bourne-serien gjort. Det är det som oroar mig med nya Range Rover. Det är en bil för nuet, inte för evigheten.

Tyvärr så får jag inte jobba för en bilfirma. Men om jag fick så skulle jag sätta mig i ett rum i Solihull-fabriken, lite i skymundan, och skapa en bil som behåller sitt DNA. En Cotswold-version kan man kalla den.

Första uppdraget: ta bort Range Rover-­loggan från backspegelsbelysningen. Andra uppdraget: ta bort gälarna. Tredje uppdraget: ta bort vodkabar-belysningen från interiören. Fjärde uppdraget: erbjuda kulörer från Barbour-katalogen och inte Versaces underklädeskatalog.

Det är allt som hade krävts. Fyra enkla ­manövrar och Land Rover skulle ha en bil som hade haft de där livsviktiga 0,1 procent som kärnpubliken vill köpa.

Om Land Rover inte gör det så kommer kärnpubliken att börja köpa andra saker, på precis samma sätt som folk slutade köpa Aston när Bond började köra BMW.

Jeremy Clarkson, Översättning: Peter Haventon © bbc magazines
Urpsrungligen publicerad i Top Gear #240, 2013

Följ ämnen i artikeln