ÄNTLIGEN – EN ÄKTA SUPERBIL!
Uppdaterad 2018-06-28 | Publicerad 2009-10-01
Två extra cylindrar är allt som behövs. Med V10 blir R8 en äkta superbil.
Hör vrålet när vi gasar fullt på Mantorp.
Audi har äntligen gett superbilen R8 den motor bilen förtjänat sedan start. I stället för en välljudande, men aningen för svag, V8-motor på 420 hästar kan man nu beskåda en muskulös V10-maskin genom glasrutan bak.
Effekten har ökat till 525 hästar, men det är inte bara bättre motorprestanda man får, utan även en känsla av äkta superbil. Och känslan är maximal i arla morgonstund.
En himmelsk stund
Innan solen orkat upp och termometern fortfarande signalerar jacka på drar jag igång motorn. nte med någon startknapp, nej här gäller traditionell tändningsnyckel. Det rosslar till strax bakom ryggen – som om monstret jag väckt harklar sig inför dagens skönsång. Ljudet är härligttorrt och råbarkat och precis i denna stund är man i himlen.
Men vips så övergår torr-rosslande till ett fullständigt civiliserat tomgångsljud. Visserligen med en djup baston ur de två ovala rören men borta är det råbarkade och en del av superbilskänslan.Detta är symptomatiskt för hela R8-konceptet.
R8 ser ut som en superbil, men skenet bedrar till viss del, så länge man följer trafikrytmen känns den som vilken Audi som helst att köra. Smidigt och enkelt, till och med att backa är förhållandevis lätt jämfört andra superbilar.
I längden är detta förmodligen att föredra, men den som bara får provsmaka R8 några dagar är det lite av en besvikelse.
Eftersmaken är mer perfekt än sensationell.
Svarar direkt
Men så sträcker jag lite på högerfoten och med omedelbar verkan svarar Audis version av Lamborghinis V10-motor.
Trots att sexans växel ligger i ökar hastigheten snabbt och vid 4 000 varv framträder ett härligt gurglande basljud, närapå V8-karaktär. Sakta glider gurglandet över i ett vassare tonläge när varvräknaren gör sin resa mot rödmarkeringen. Riktigt sylvasst som i Lamborghini blir det aldrig, men det racemässiga ylandet finns ändå där.
Oj vad härligt!
Skillnaden mellan flera superbilar och R8 V10 är också att motorljudet inte är påträngande vid jämn gas, när man bara vill transportera sig.
Den som vill höra hur motorn verkligen kan låta och dessutom få lika många hästar som i Lamborghini, alltså 560 hk, bör ta sig an luftburken.
Audimotorn drar starkt och utan den minsta protest och låter sig inte störas när man glider runt på sexans växel i 50 km/tim.
V10-maskinen bidrar i allra högsta grad till att bilen är så lättkörd och smidig även i vardagstrafiken.
Inte heller kopplingen gör det dagliga användandet svårt, den är lättrampad, men med känsla. Bara växelspaken kräver aningen bestämda tag för att man inte ska hamna fel i den vackra aluminiumkulissen – något som händer emellanåt på bana, men vid lugnare körning är det aldrig några problem.
Kanondriv i kurvorna
Lättkörd och smidig låter kanske tråkigt, men det är faktiskt precis tvärt om. På Mantorps racerbana kan jag pressa mina gränser tack vare bilens konsekventa beteende och lätta hand-havande. Mantorp bjuder inte på några direkt svåra partier och har slät och fin asfalt (jämfört med vanliga vägar). Som vanligt underskattar jag bromsförmågan och står nästan still före första kurvan, men det är också positivt då jag kan gå på gasen och känna hur fint bilen driver ut ur svängen. Fyrhjulsdriften ger kanondriv i utgången av kurvorna, men faktum är att R8 känns väldigt bakhjulsdriven – vilket inte är så konstigt då kraftfördelningen kan vara upp till 90 procent bak.
När jag testade R8 på isbana för ett par vintrar sedan blev detta mycket uppenbart då jag plötsligt gjort en rundpall. På Mantorps snustorra asfalt känns det aldrig som att baken skulle kunna köra om fronten i en sladd, i stället handlar det om små välkontrollerade släpp med bakvagnen som bara höjer körglädjen. Bäst känns det att köra med antisladdsystemet halvt urkopplat, du har en livlina men tillåts ändå busa en smula.
I Pariskurvan som är en lång, uppdelad högerkurva, blir det lite problem. Bilen understyr och jag försöker varv efter varv att göra justeringar för att slippa detta men lyckas aldrig riktigt. På allmän väg blir kurvhastigheten och G-kraften sällan så stor att man bekymras av understyrning men här känns det som en svaghet. Fast en del av problemet ligger naturligtvis hos mig som förare. Annars krävs inga särskilda erfarenheter för att kunna hantera R8 V10 och köra hyfsat snabbt på bana.
I riktigt hög hastighet är bilen enormt stabil, dånet från vägen och skriket från motorn avslöjar att man närmar sig toppfart (316 km/tim) men känslan av kontroll är total. En 911 Turbo blir lätt i fronten och Nissan GT-R aningen fladdrig medan R8 V10 bara smiskar på som om inget hade hänt.
Tvärt emot Nissan GT-R får man den största ljudupplevelsen inne i bilen. Jag blev mäkta imponerad av Nissans superbil som kostar hälften av en välutrustad R8 V10 men när det kommer till upplevelse är Audin strået vassare. Man kan dessutom åka runt på halvfart och njuta helt och fullt bara av motorljudet.
Glöm att du får tanka ifred
På boulevarden är R8 också vinnaren. Man kan bjuda förbipasserande på spontana rusningar av motorn och den exhibitionistiskt lagde kan njuta av allas uppskattande (eller avundsjuka?) blickar. Tanka en R8 och du får räkna med en pratstund med nyfikna.
Rent förnuftsmässigt känns det svårt att motivera närapå dubbla prislappen mot japanaren men skillnaden i kvalitetskänsla och materialval är faktiskt enorm. Alcantarataket för 23 800 kronor ger en ombonad känsla och läderarbetet i finnappa för 37 500 kronor är mycket välgjort. Kolfiberinlägg i dörrar och mittkonsol kostar givetvis också extra liksom motorkåpan i samma material. Men det känns exklusivt, något som GT-R bara kan drömma om.
För mig spelar det ingen roll om GT-R och i vissa fall Porsche Turbo är snabbare på bana. Med V10-motor har R8 inte bara fått den kraft den förtjänade från början – utan även en oerhörd karisma.