Kvinnor håller med: Visst kör vi sämre

Nu har debatten mognat. Första dagarnas pajkastning är förbi och det kommer brev från självrannsakande kvinnor.

Kvinnor kör inte bil. De

åker bil, även när de

sitter bakom ratten.

Påståendet att kvinnor kör sämre än män har rivit upp känslor. Jag har fått närmare 600 mejl, påstötningar på gatan och suttit i tv-soffan och radiostudion, blivit citerad i morgontidningen och chattat.

Men de vanliga trafikdebattörerna har hållit sig undan. De vill helst

prata om att hastigheten dödar, att unga grabbar tar risker och att rattfyllon tappar kontrollen.

De tänker inte gå i någon kvinnofälla, de villl se vart vinden blåser

innan de ger sig in i den nya

debatten...

Unga pojkar och rattfyllon utmärker sig i olycksstatistiken.

Pojkarna orsakar olyckor för att de vill hävda sig. De tar medvetna risker och balanserar på gränsen till det möjliga. De gör omkörningar vid möten, i skymda kurvor och på backkrön, och de kör för fort. En del

pojkar behåller det här beteendet

hela livet, andra ända upp i pensionsåldern.

Alkoholister som kör rutinmässigt med över en promille alkohol i

blodet anstränger sig att för smälta in bland alla andra bilar. De kan köra år efter år utan att upptäckas. Men

deras förmåga att klara av en oväntad situation är dålig. Då räcker inte reaktionsförmågan och kroppens motorik till.

Knarkare och dopade eller narkotikapåverkade brottslingar är en annan grupp som orsakar mycket

lidande i trafiken.

Kvinnorna, särskilt unga kvinnor under 35 år, saknar ofta både förmåga och intresse att analysera trafiksituationen och de saknar den

tekniska förmågan att undvika en olycka. Deras omedvetna körstil är en fara för trafiksäkerheten som vi hittills inte pratat om.

Kvinnorna syns inte i någon

statistik, de finns knappt med i

någon forskning.

Första dagen var kritiken mot mitt påstående hård, framför allt från kvinnorna. Jag blev inte oväntat

kallad manschauvinist, kvinnohatare och annat lika nyanserat.

Sen har debatten mognat och nu kommer det brev från självrannsakande kvinnor, som känner igen både sig själva och sina medsystrar. De första dagarnas pajkastning är förbi.

Könsrollerna bakom ratten börjar utvecklas redan när grabben får sin leksaksbil och flickan sin docka. Leksaksbilarna går hårt på barnkammargolvet och i sandlådan, på sladd med högljudda motorljud och däckskrik, och de kraschar svårt in i väggen eller i kompisens bil.

Det fortsätter med första cykeln. Grabbarna analyserar friktionen. Grus eller asfalt, vått eller torrt? Och lär sig stanna med en bred stoppsladd. Självklart är det viktigt med koll på trafiksituationen också; finns det några åskådare i närheten som man kan imponera på? På moppen fortsätter grabbarna att tänja på

gränserna; hur långt kan man lägga ner den i kurvan, hur långt kan man hoppa?

Första bilen; öva sladd och handbromssväng på stormarknadens parkering.

Flickcyklarnas bakhjul behöver aldrig bytas, flickorna själva kommer aldrig hem med skrubbade knän,

deras mopeder är skinande fina och utan en repa. Och i bilen sätter de på bältet och håller fartgränsen.

Men de har aldrig lärt sig att

hantera en paniksituation, och de har aldrig lärt sig att upptäcka farorna i trafiken i tid. De har ingen aning om var bilens gränser går, för de har

aldrig varit i närheten. Därför är de sämre bilförare än männen.

Om vi inte börjar arbeta med

flickornas attityder till bilkörningen kommer vi att få ett allvarligt trafiksäkerhetsproblem om några år när

livet är ännu mer stressigt, när

trafiken blir allt tätare, allt hårdare och bilarna samtidigt ännu mer

komfortabla och avskärmade.

För tio år sedan handlade trafiksäkerheten bara om hastigheter.

Senare fördes männens attityder och beteenden in i debatten. Rattfulla och kriminella jagas fortfarande inte särskilt effektivt. Och en trafikdebatt där man undviker viktiga delar av problemen måste misslyckas!

Först när typiskt kvinnliga beteenden diskuteras på allvar kan trafiksäkerheten ta ett steg till. Då kan vi få kvinnliga bilister som är lika skickliga som män, och i bästa fall män som inte tar några risker.