Plastiga Pixo imponerar

Charmig minsting från Nissan

Plast, litenhet och billiga lösningar. Ändå blir jag charmad.

Nissan Pixo överraskar.

Normalt sett är den minsta klassen inget som faller mig på läppen. Det är allt som oftast för litet, för bullrigt och för spartanskt för min smak.

Billig men trevlig

Så ser det också ut att vara i Nissans nya minsting Pixo. Panelen breder ut sig i all sin plastighet framför mig, bilen rymmer med nöd och näppe två – på bredden – och 68 hästar är väl knappast något som sätter skräck i grannarna.

Ändå – efter ett antal mil i bilen sitter jag och trivs där bakom ratten. Nissan har helt enkelt varit smarta och löst den svåra uppgiften att bygga en billig bil men stora innerutrymmen och trevliga köregenskaper.

Jag är 188 cm lång och, hmm, omfångsrik. Ändå sitter jag riktigt bra i förarsätet. I många småbilar hamnar jag för nära ratten och pedalerna och plågas av benvinklarna. Inte här, körställningsmässigt är det riktigt bra.

Och det går faktiskt att ha passagerare också i baksätet, även om det blir trångt för två vuxna där bak.

Rå maskin

Körmässigt är bilen helt okej. 68 hästar räcker för att Pixo ska göra jobbet. Men det ska sägas att det inte någon sofistikerad maskin, utan den är ganska rå i sitt sätt.

Den minsta klassen brukar ofta straffa ut sig på bullret. Och, visst, det låter en hel del i Pixo också. Men i jämförelse med konkurrenterna klarar den sig bra.