Audi SQ5 – muskelmonster

En sportbil i jeepkostym

Audi trotsar all rim och reson med nya Audi SQ5. Stadsjeepen har fått en motor modell större och kapacitet att förvandla även den mest timide av doktor Jekyll till en bind­galen mister Hyde.

Det finns ett amerikanskt uttryck som brukar flyga genom huvudet ibland, ofta i kombination med att man stöter på ett av de tyska bilmärkena i trafiken. ­Uttrycket är douchebag och kan väl i betydelse översättas till drygarsle.

Ni har med all säkerhet stött på dem i trafiken, uppdykandes i backspegeln ett antal kilometer i timmen för fort. Kanske en liten dutt med helljuset ifall ni mot förmodan missade att ni numera agerar hinder åt två ton tysk ­motorvägsmissil.

Det har väl hänt någon gång att man svurit över det lätt aggressiva beteendet, som verkar till synes helt oförklarligt. Det är det inte, förstår jag nu. Inte oförklarligt alls faktiskt. Jag har bara suttit bakom fel ratt.

Kompressor och turbo

Det är när man väl hamnar vid spakarna som förvandlingen sker. Men det är inte bara undertecknad som färgas av Audi SQ5:ans dubbelnatur. Bilen är klart bland de märkligare på marknaden just nu, en över två ton tung stadsjeep med för sin storlek pyttelitet bagageutrymme och en motor som ger bilen prestanda i klass med bättre sportbilar. Effekten kommer sig av att det sitter både kompressor och turbo på den tre liter stora dieselsexan.

Resultatet av motortrixandet är ett monster. Redan på pappret syns det att SQ5 inte är en vanlig trött dieseljeep. 0–100 går ­Porsche-fort och toppfarten är 250 kilometer i timmen. Alltså, vi pratar fortfarande om en stadsjeep. Kraften skickas ner till samtliga av de rejält breda däcken som sitter på 21-tumshjul.

Allt detta är svart på vitt, men något jag inte hittar i varken ­broschyr eller internetforum är varför den finns. Vill man ha ­prestandan finns det betydligt nättare bilar för mindre pengar. Vill man ha vräkigheten klarar man sig kanske med någon av de mindre motorerna.

Sportbil i jeepkostym

Men det är inte helt solklart att ”varför” kommer få något självklart svar. Audi SQ5 finns på marknaden och går att köpa för pengar. Svårare än så är det inte. Helt utan utrustning kostar bilen strax under 600 000 kronor, med lite grejer som testbilen hade inbakat skenar det upp emot sjuhundringen.

Det man får för pengarna är en rejält snabb sportbil som råkat hamna i en stadsjeep. Hemligheten är förstås den rejäla överladdningen, men efter att ha tillryggalagt ett antal mil i den så är det inte urkraften ur de 650 newtonmetrarna som får mig att tänka ”varför inte” på ovanstående fråga.

Snarare är det bränsleförbrukningen, som aldrig någonsin snittar över 0,9 liter per mil, hur hårt bilen än pressas. Officiella siffror från Audi-ministeriet talar om en blandad förbrukning på 0,72 liter per mil. Det är troligtvis ingen osanning med lugnare gasfot och korrekt inkörd motor.

Men det var just det där med gasfoten ... Det gigantiska vridmomentet ger en sådan skjuts åt bilen att det är omöjligt att inte få mersmak. I kombination med ­rejält bekväma stolar och en bil som uppmuntrar till fartblindhet så är steget inte så långt ifrån att bli den man hatar. En douchebag.

Jag har alltid ogillat dem i ­trafiken. Men nu förstår jag dem.

Vänligen, mister Hyde.

Olof Adlercreuz