24 år och testförare åt Koenigsegg

Robert Sewanski har Sveriges coolaste jobb

Våra bildrömmar är Robert Serwanskis vardag.

23 år gammal fick han nämligen ett erbjudande han aldrig kunnat drömma om.

Att jobba som testförare åt svenska superbilsföretaget Koenigsegg.

helskärm

När drömjobbet dök upp ringde Robert Serwanski en barndomskompis som han känt sedan tonåren för att berätta den goda nyheten.

Han berättade att han fått ett nytt jobb.

”Vadå?”, sa kompisen.

”Tänk dig det coolaste jobbet i Sverige”.

”Har du fått jobb på Koenigsegg eller?”

”Ja ...”

”Som testförare då eller?”

”Precis.”

Robert Serwanski är nu 24 år och har fått lite distans till jobbet. Många ser nog hans jobb som ett riktigt drömjobb, men jag undrar om han har någon egen dröm.

– Du spelar in nu eller, säger Robert och skrattar.

Skratta kommer han att göra flera gånger under intervjun, skrattet ligger alltid nära till hands.

– Jag har ingen aktiv dröm som jag strävar mot, men allting jag tar mig an vill jag bli så bra på som möjligt. Och så får man se vart det leder.

Hur gick det till när du fick ditt jobb?

– Jag har tävlat en del i motorsport, bland annat i gokart tillsammans med föregående testföraren Sonny Persson, en otroligt duktigt förare som rekommenderade mig när han själv valde att sluta.

– Jag bodde i Malmö och jobbade som projektkoordinator inom ljud och ljus. Det var en profil som passade dem ganska bra, någon som kunde arbetsleda, driva projekt och samtidigt testa bil.

Vi gör intervjun en vacker höstdag på racerbanan Knutstorp Ring i Skåne. I solskenet står Robert Serwanski och Christian von Koenigsegg och pratar med en engelsk journalist bredvid en illröd Koenigsegg Agera R. Den värsta av alla ­Koenigseggbilar som slagit massa världsrekord, inte så konstigt kanske då bilen väger 1 435 kilo och har vansinniga 1 140 hästkrafter.

Är med i utvecklingen

Jag frågar Christian von ­Koenigsegg om Robert.

– När Sonny Persson slutade för att hjälpa till med sin pappas mekaniska verkstad stod vi plötsligt utan testförare. Jag ­frågade Sonny om han kände till någon bra ersättare och han nämnde Roberts namn, berättar han.

– Att han höll på med scenjobb lät ju inte så imponerande, men han hade tävlat en del i gokart och har visat sig vara precis den person vi behövde. Första året fick han testa bilar, men nu är han också med och utvecklar bilarna, fortsätter Christian.

Medan det engelska filmteamet är ute och roar sig med Agera R sätter vi oss ner med Robert i restaurangen. Därifrån kan vi njuta av det mustiga ljudet när det röda monstret svischar förbi ett tiotal meter från våra stolar.

Du har alltid hållit på med bilar, vad innebär det?

– Jag började med gokart när jag var elva år och höll på i sex år. Sen blev det ett litet uppehåll när jag flyttade hemifrån, men 2009 tog jag upp racingen igen. Då träffade jag Stefan Mumm som tyckte jag skulle börja tävla.

Stefan Mumm hade jobbat inom motorsporten i 30 år och var en stor anledning till Roberts framgång. Robert satsade på att tävla i MX-5 Cup och första året, 2009, kallar han för ett lärorår. Men säsongen fick ett snöpligt slut.

– Bilen blev attackerad av en stolpe, säger Robert.

Vadå attackerad?

– Ja, från ingenstans, skrattar Robert.

– Jag var på väg till en tävling, det var underkylt och gick väl i 30 km/tim, men har man ingen friktion kan man inte styra.

– Stolpen tog mitt i bilen och skrotade en hel del. Jag fick köpa en ny bil inför 2010.

"Ett jobb som alla andra"

Tävlandet var en bra skola för Robert.

– Jag lärde mig mycket av Stefan som var med mig under hela säsongen. Särskilt om chassi-dynamik.

Vad tänkte du när du fick erbjudandet?

– Det var lite surrealistiskt, jag förstod inte riktigt vad det innebar. Men efter en intervju med Christian kom vi överens om att jag skulle börja provjobba men det kändes faktiskt overkligt en lång period.

Nu när du lever i det, hur känns det då?

– Det är ett arbete, som alla andra. Visst är det annorlunda, men man jobbar med produkten varje dag och blir van. Jag jobbar mycket med små detaljer och ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på hela bilen. Då förstår jag varför jag är här, säger Robert och spricker upp i ett brett leende.

– Men det är ett hårt arbete där det inte räcker att man gör sitt bästa, man måste göra det som krävs.

Kan du bidra till utvecklingen?

– Man har alltid en vision om vad man vill åstadkomma som testförare och även om mina referensramar var begränsade i början så vet jag hur jag vill att en bil ska bete sig.

– Chassidynamiken är i grunden samma som för en Miata bara det att en Koenigsegg har tiodubbla effekten.

Robert har på senare tid varit med och utvecklat en elektronisk differential.

Så mycket snabbare

– Den största skillnaden med vår bil mot en vanlig sportbil är att hastigheten blir så mycket högre. När en oerfaren förare inser att hastigheten i kurvan är för hög släpper han ofta gasen mitt i kurvan med följden att bilen vill snurra runt. Den elektroniska differentialen spärrar upp bakhjulen när bakvagnen är på väg att bryta ut och hindrar bilen från att gå runt.

Är dina polare avundsjuka?

– Jag har några vänner som sagt att de är avundsjuka, men de är samtidigt väldigt glada för min skull. Även om jag inte strävat mot att bli testförare på Koenigsegg så har jag alltid gått in hårt för allt jag gjort.

– När jag tävlade levde jag spartanskt i en enkel lägenhet utan tv och körde en Volvo 440 för femtusen bara för att ha råd att ta allt jag tjänade och lägga på tävlingsverksamheten. Jag rörde mig i princip bara mellan jobbet och garaget hela tiden.

– Visst finns det de som tycker att ”han har flyt” och ”tur”, vi lever i Sverige med jantelagen, men det får man ta. Många är genuint glada för min skull och det uppskattar jag.

Du verkar vara en mogen ung man, vad kommer det ifrån?

– Jag har två äldre systrar som lärt mig en hel del. Sen kommer jag från ett rätt strängt uppfostrat hem. Ända sedan gokarttiden har jag fått lära mig att göra saker själv.

Var det där du fick din tekniska förståelse?

– Det var där det började, sen har jag gått fordonsteknisk gymnasieutbildning och skruvat med egna bilar. Jag umgås hela tiden med bilintresserade människor och läser teknisk litteratur.

Hur känns det att köra Porsche och Ferrari när man rattat en så oerhört mycket snabbare bil som Koenigsegg? Kan du beskriva skillnaden för oss Volvoförare?

– Ferrari är jättetrevliga bilar, men för mig är en Ferrari som en snabb vardagsbil för en höginkomsttagare. Det är kanske som en Miata för en normalinkomsttagare eller en Lotus för nästa steg. En Koenigsegg är så mycket extremare åt alla håll och det svåraste är att hantera effekten.

Kan man bli van vid accelerationen, Agera R gör 0–300 km/tim på 14,53 sekunder?

– Bromsningen är faktiskt ännu värre. (6,66 sekunder reds anm.) Jag vet inte om van är rätt ord, snarare blir man inte lika överraskad efter ett par gånger.

– Första gången jag körde bilen tyckte jag accelerationen var orimlig. Det här går ju bara inte tänkte jag och då har jag ändå kört tävlingsbilar och har racingen i kroppen.

Eget flygfält

– Det räcker att jag varit på semester en vecka, när jag kommer tillbaka och kör bilen känner jag hur oerhört snabb den är. Men efter ett par dagar bakom ratten sitter jag och knappar på en laptop samtidigt som jag kör full gas på vårt flygfält.

Reser du mycket? Eller testar ni mest hemma i Ängelholm?

– Vi använder banorna här i Sverige rätt mycket, även Hällered, Volvos testbana utanför Borås. Vårt flygfält är bra på många sätt och det finns några kurvpartier, men ska vi finjustera åker vi alltid till en bana eller testcenter där man kan nöta varv efter varv med samma förutsättningar.

Hur fort har du kört?

– 340 på vår flygraka. Den är 1,5 kilometer lång så jag måste bromsa vid den hastigheten, annars hamnar man på gräset.

Vilken var din första bil?

– En Passat från 1984 som jag fick gratis. Ägaren ville inte ha den för att den inte startade, men han visste inte om att den hade choke. Han sa: ”Startar du den så får du bilen.”

– Jag hoppade in, drog i choken och startade.

Och vad kör du i dag?

– Eftersom jag pendlar långt tycker jag inte det är värt att köra något flådigt. Jag har en Audi A4 från 1997 med automatlåda, farthållare, kombi och dragkrok, det jag behöver av en vardagsbil.

– Sen har jag senaste generationens Mazda Miata som jag mest har kört på Nürburgring med i år.

Har du någon drömbil?

– Ferrari F40 eller McLaren F1. Någon av klassikerna, bara för att det var så naket, så rent, så racing. Allt hängde på föraren, man struntade i ljudisolering och komfort, i dag måste bilarna ha AC och tjockt och mjukt läder och allt det väger.

– Vikt är rakt av mindre ­körglädje, oavsett vilken bil du väljer. 

Har du någon favoritbana/favoritväg?

– Nürburgring är en nyfun­nen kärlek. De svenska banorna har bleknat lite i jämförelse med Ringen, men är jag sugen på bankörning tar jag Knutstorp. Även Kinnekulle är kul för att den är väldigt teknisk.

Och vanlig väg?

– Vägarna runt Ringen är ­riktigt coola vägar.

Har du något liv utanför bilvärlden?

– Jag kör bil även på fritiden, men det har faktiskt blivit mindre av det eftersom jag inte tävlar längre. I år har det varit Ringen som har varit prioriteringen, men jag har en sambo och ett liv utanför bilvärlden också.

Är det skönt att inte prata bil ibland?

– Väldigt skönt. Jag uppskattar mycket att sitta och dricka vin och käka ostbricka med människor som inte vet hur ratten är förbunden med hjulen.

Martin Ström