Välj en annan tidning om du inte litar på mig

Mina lojaliteter finns hos läsarna, hos dem som funderar på att köpa ny bil. Inte hos importörer eller tillverkare.

Är jag köpt av Volvo? Hatar jag Mercedes? Hatar jag, eller är jag rent av köpt av Saab? Mejl med de frågorna, eller snarare påståendena, kommer från undrande, upprörda, förbannade läsare varje vecka. Ett par ur nyårsskörden är med på sidan 22.

Jag skriver den här krönikan 11 000 meter över havet på väg mot årets första bilsalong, den i Detroit. Det är molnigt under jumbon, Grönland är dolt men kanske klarnar det upp så att jag får se en skymt av isbergen norr om Hudson Bay.

Runt omkring mig sitter bilindustrifolk från BMW, Volkswagen, Saab och Volvo, folk jag känner sedan många år. Och det vimlar av biljournalister.

Det är vi journalister som ska granska bilindustrin, kolla nyheterna på salongen och sedan provköra och testa de nya modellerna.

En tysk biljournalist, en av de mest välkända i branschen, sitter ett par stolsrader bort. Han skriver uppskattade biltester i en tysk biltidning men jobbar samtidigt åt bilindustrin. Fast det vet hans biltidningsläsare knappast om.

Flera svenska kolleger jobbar på samma sätt. De skriver "objektiva, kritiskt granskande" tester i sin biltidning men extraknäcker skamlöst genom att skriva åt, eller till och med producera, bilimportörernas kundtidningar. Får de upprörda mejl från läsarna? Nej, jag tror inte det. För de som skriver politiskt korrekt retar inte upp några sinnen.

Vi förväntas att skriva positivt om bilar i biltidningarna men kritiskt i nyhetstidningen.

Hemma i Sverige ska Volvo och Saab göra finfina bilar i biltidningen men ska ha stryk i nyhetstidningen.

Läget blir en aning komplicerat om man som jag jobbar för både en nyhetstidning och en biltidning.

Därför skriver jag som samvetet bjuder.

Jag försöker vara ärlig och uppriktig vare sig Volvos stolvärmare brinner, deras batterikablar alstrar magnetiska fält eller nya jeepen är bäst i klassen.

Och jag granskar Saab på samma sätt, bra eller dåliga bilar, bra eller dålig företagsledning.

Och Mercedes, Hyundai eller Citroën försöker jag ge samma samvetsgranna genomlysning.

Entusiasttidningarna har ofta rätt dålig ekonomi och tvingas ta väl mycket hänsyn både till läsare och annonsörer. Det gäller att inte stöta sig med läsarna/bilägarna och det gäller lika mycket att inte annonsörerna blir sura.

När biltidningen X nämnde att en ny småbil har en öronbedövande bullernivå blev det en bisats och betyget för komfort godkänt. När jag skrev om samma buller i Aftonbladet Bil fick bilen underkänt och jag avrådde från köp.

Då drog importören in redan bokade annonser.

Mina lojaliteter finns hos läsarna. Hos dem som funderar på att köpa en ny bil men också hos dem som bara vill ha en stunds avkoppling och underhållning.

Inte hos entusiasterna som redan har sin uppfattning klar och inte hos importörer eller tillverkare.

Skriver jag positivt om en Volvo får jag en hög mejl från olika läsare med den genomgående signaturen "Arg Saabägare". Det hör liksom till. Och brev från arga Opel-,

Mercedes-, Hyundai-, Mazda- och andra förorättade bilägare duggar tätt.

Lugnast är förstås att skriva att varje ny bilmodell är världens åttonde underverk. Då slipper man upprörda läsarkontakter.

Och jämför man två bilar i ett test ska poängskillnaden vara så liten som möjligt. 38 poäng till ena bilen och 37,5 till andra. Då blir ingen sur. Läsarna håller sig lugna och annonsörerna står i kö.

Eller?

Är inte förljugenheten rätt trist i längden? Inte kan det väl skilja en halv poäng mellan två bilar. Inte kan väl bil A och bil B vara lika som bär? "Det finns inga dåliga bilar nu för tiden" är en lika falsk som farlig myt.

Jag menar, biljournalistiken måste ha samma trovärdighet som när vi journalister granskar skumma fastighetsklippare, kommunernas sjabbel, ministrarnas tvivelaktiga fallskärmar eller storföretagens skatteplanering.

Visst får biljournalistik vara underhållande. Men det måste gå att lita på den också.

Den läsare som inte litar på att jag skriver enligt mitt samvete får välja en annan tidning.

Robert Collin