De sa att det var mig det var fel på. Inte bilen

Mercedes trafikmoral är ett slags ”kniven mot strupen”-moral. Först efter flera olyckor och dålig publicitet inför man antisladd som standard.

Antisladdsystemet (ESP) räddar liv, visar Vägverket i en ny undersökning. En bil med ESP är inblandad i nära 40 procent färre olyckor i vinterhalkan och är drygt 20 procent säkrare på torr asfalt. Det är en sensationell förbättring. Bara krockkudden i ratten minskar skaderisken lika mycket, och bara bältet är bättre.

Snabbt skickar Mercedes, som ju var först med ESP, ut ett pressmeddelande.

Jag citerar: ”Systemet premiärvisades 1994, infördes som standard första gången 1995 och året strax efter på A-Klass. ESP finns inte som tillval, bara som standard över hela linjen.”

Och i biltidningen Auto Motor och Sport, som gjorde undersökningen tillsammans med Vägverket och Folksam och som är Aftonbladets samarbetspartner, skriver chefredaktören Alrik Söderlind i sin ledare: ”De riktiga premiumtillverkarna är de som väljer att ta rejält betalt för riktigt bra produkter. Audi, BMW, Smart och Mercedes har kopplat samman säkerhetsmoral med försäljningsframgångar och har samma policy på alla marknader: ESP är standard.”

Men hur är det egentligen med moralen? Vi backar till vintern 1994. Jag hade redan provkört Boschs antisladdsystem ESP på ett par BMW-prototyper, men Mercedes som har de starkaste musklerna blev först med seriemontering.

Min artikel i Teknikens Värld var hänförd. Den stora Mercedes S-klasskupén gick att hantera hur vårdslöst som helst på de hala vägarna mellan Arvidsjaur och Arjeplog, och Mercedes presschef Günter Maier som satt brevid mig under resan var lugn som en filbunke när jag försökte provocera bilen.

Året därpå var ESP standard på den stora kupén som då kostade 1,3 miljoner kronor.

Tanken var att ESP senare skulle erbjudas som extrautrustning på andra Mercedesmodeller.

Men så kom den olycksaliga tisdagen i slutet av oktober 1997, när jag skulle testa lilla A-klass i den konbana som kallas älgtestet.

Bilen var livsfarlig att köra. Den välte flera gånger i trafiken på tyska autobahn men varje olycka tystades ner av Mercedes i samförstånd med den tyska trafikpolisen. Jag har sett flera polisrapporter med förklaringen ”Fahrfehler”, körfel.

Redan första dagen krävde jag att Mercedes måste stoppa produktionen för att hitta problemet och bygga om bilen. Men i över en månad hävdade ”säkerhetsmoralens förkämpar” i Stuttgart att det var mig det var fel på. Inte bilen.

Här i Sverige stoppades leveranserna på grund av den kraftiga publiciteten kring eländet men i Tyskland levererades A-klass i tiotusental.

Till slut stoppades ändå produktionen ett par månader. Mercedes byggde om bilen med nya chassikomponenter som hårdare fjädring, styvare krängningshämmare, bredare däck och monterade slutligen ESP som standard som extra säkerhet för att bilen inte skulle välta.

Kalla det moral den som vill. ”Kniven mot strupen”, är kanske närmare sanningen.

Och när bara den allra dyraste och den allra billigaste Mercedesen hade ESP var det bara att krypa till korset och införa antisladd på alla andra modeller också. En utmärkt åtgärd för trafiksäkerheten men ingenting som hade med moral att göra.

Smart är ett kapitel för sig. Den bilen är unik på det sättet att den utan antisladdsystem och låsningsfria bromsar välter nästan lika lätt åt alla fyra håll! Åt höger eller vänster, framåt eller bakåt! Och dessutom är det ju en Mercedes! ESP är verkligen övermänskligt effektivt. Elektroniken reder upp sladdungar som ingen männi-ska klarar av. Men just Smart och A-klass är exempel på en risk med elektroniska antisladdsystem. Det är lätt att kamouflera ett dåligt chassi med hjälp av ESP.

Och vad händer då när bilen är tio år och tredje eller fjärde ägaren som köpt bilen för 20 000 kronor inte har lust att reparera elektroniken för lika mycket pengar?

Visst ska alla bilar ha krockkuddar, och helst även ESP. Men glöm inte säkra strukturer och trygga köregenskaper!

Robert Collin