Vi kan inte fortsätta låta missbrukare dö
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-08-04 | Publicerad 2015-08-03
Debattörerna: Vi kan göra både och: jobba med skademinimering och en nollvision mot narkotika
Vi minns när den danske narkotikasamordnaren vid ett EU-möte i Aten för cirka 10 år sedan sa till oss att ”ni svenskar är lite udda; antingen är det obligatoriskt eller så är det strikt förbjudet för alla, och det finns bara ett val som är det rätta".
När vi smälter den våldsamt konfrontatoriska narkotikadebatten under årets Almedalsvecka, kommer vi att tänka på det han sa. Vi har i Sverige fått en narkotikadebatt som klivit tjugo år tillbaka i tiden och som återgått till skyttegravskriget från 1990-talet. Det är "antingen eller" och aldrig "både och".
Låt oss förklara vad vi menar: Det kan faktiskt vara möjligt att inte kriminalisera beroendesjukdom och samtidigt bedriva ett kunskapsbaserat preventionsarbete med en "nollvision". Vi kan lindra skadorna för dem som missbrukar, samtidigt som vi bekämpar kriminella narkotikahandlare. Det går att minimera avstängningar från livsviktiga vårdprogram och i stället låta vårdbehovet styra för att minska de narkotikarelaterade dödsfallen (näst högst bland EU:s medlemsländer). Vi kan bedriva preparatspecifika informationskampanjer och samtidigt uppmärksamma de mest riskutsatta ungdomarna. Inget hindrar oss från att se de strukturella faktorerna bakom missbruket och samtidigt inse individuella sårbarheter. Vi måste ha förmåga att kombinera ett folkrörelsebaserat engagemang med ett intensivt stöd för forskning. Skolorna måste bli viktiga arenor utan att narkotikahundar ska nosa i elevernas väskor.
Vi skulle kunna ge flera ”antingen eller”-exempel. Sverige är inte klassens ljus inom EU, även om vi ibland vill ge sken av det. Vi ligger till och med riktigt illa till när det gäller vissa frågor som narkotikarelaterad dödlighet och hepatit C-smitta. Inget hindrar oss från att ändra på detta mer än en passiv och räddhågsen riksdag, lokala och regionala politiker som många ältar ett mantra om en svårtolkad nollvision och som förvanskat den restriktiva hållningen så att den har blivit repressiv.
Låt oss lägga den högljudda och osakliga argumentationen åt sidan och i stället ta till oss aktuella forskningsresultat. Det handlar inte bara om att satsa nytt utan att också ha modet att lägga ner det som inte fungerar.
Regeringen måste våga ta täten trots att man kanske inte blir folkkär och vinner röster på en effektiv narkotikapolitik. Frågan är vare sig en valvinnare eller förlustfråga. Det finns andra värden.
Vi har många konkreta förslag till åtgärder. Men vi nöjer oss med att föreslå att regeringen gör praktisk politik av socialdemokraternas och miljöpartiets egna motioner från 2013 med anledning av den förra regeringens proposition om missbruks- och beroendevården. I motionerna lyfts frågor om forskning, utbildning och kunskapsbaserad politik och aktiv skademinskning. Vi måste också sluta kasta ut patienter från Metadon- och Subuxone-program för att de har återfallit i missbruk. Detta är mycket farligt eftersom de då har förändrats sin tolerans och löper mycket stor risk att överdosera och dö. De här åtgärderna är långt ifrån tillräckligt men det är en början.
Sverige behöver en tredje vägens missbrukspolitik där "både och" blir vägledande och vi måste sluta offra människors liv för en orimlig nolltolerans-retorik. Det är både cyniskt och omänskligt.
Björn Fries
Christina Gynnå Oguz