Jag är inträngd mellan Jomshof och islamister
Debattören: Som liberal muslim finns det ingen plats för mina åsikter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-08-30
DEBATT. Den hetsiga debatten i sommar har fått mig att känna mig trängd. Trängd mellan Richard Jomshof och Muslimska brödraskapet.
Två motstridiga ”sidor” i debatten som ändå delar retorik och målsättning. Vi och dem-retorik, ämnad att isolera, segregera och polarisera.
Som liberal muslim har det inte funnits plats för mina åsikter. Inte för att mina tankar är världens viktigaste, men många av Sveriges muslimer känner sig klämda mellan Jomshof-Sverige och islamism-Sverige.
Många av oss kom inte till Sverige för att få särlagstiftningar. Vi kom för att få vara lika inför lagen och vara oss själva. Vare sig vi är en etnisk eller religiös minoritet eller tillhörande en majoritet i våra gamla hemländer.
Vi vill leva i frihet, ha yttrandefrihet. Vi vet att om yttrandefriheten tummas på, så kommer den ryka först för minoriteterna. Därför måste vi alltid försvara den.
På andra sidan finns de som i våra namn kräver särlagstiftning. Som skapar parallella samhällen där minoriteterna inom minoriteten inte får sina rättigheter tillgodosedda.
De som lyckades rekrytera svenskar till terrororganisationen IS. De får order från andra länder och är redo att sprida hat och desinformation – och ingen är där och säger emot.
I mitten står vi.
Vi som känner av rasism och islamofobi varje dag. Det är riksdagsledamöter som yttrar sig islamofobiskt, ett helt parti som byggt sin ökande makt på att sprida hat mot svenska muslimer och partier som samarbetar med det partiet för att bilda en regering.
Det är misstänksamma blickar på stan, att inte få komma till en anställningsintervju för ett jobb en är kvalificerad att utföra.
Jag tar illa upp av koranbränningar. Jag har läst Koranen. Jag förstår inte allt och håller inte med om allt som står skrivet i den.
Två gånger i mitt liv har jag hållit Koranen i famnen. Gråtit och bett för att de inte fanns någon annan hjälp.
Ena gången, när jag som 15-åring skickades ensam för att söka asyl. Då höll jag i Koranen, grät och bad att inte bli våldtagen, kunna komma fram och ansöka om asyl. Annars kunde min mamma gå ett okänt öde till mötes.
Andra gången var när vår yngsta föddes, nästan livlös. Vi visste inte om hon skulle överleva. Då höll jag Koranen nära hjärtat och grät högt som ett barn och vände mig till den högre makten för att hjälpa henne att leva.
Jag tar det personligt när någon vill uttrycka sin ”kritik” mot en religion – som tolkas på lika många sätt som det finns muslimer – genom att bränna Koranen. Men vill jag förbjuda det med lagstiftning? Nej.
Det jag vill, som en svensk muslim som följer lagen, betalar skatt, röstar, sopsorterar och är en hjälpsam granne som försöker hedra och skapa ett bättre Sverige är att få känna mig som en medborgare i Sverige, fullt ut.
Jag gjorde ett aktivt val att bli medborgare. Och jag tänker fortsatt hedra medborgarskapet. För att Sverige förtjänar det.
Men Sverige måste också börja förtjäna oss. Det kan Sverige till exempel genom att starta en svensk imam-utbildning som är obligatorisk för att få predika i svenska moskéer. Inga andra predikanter får predika på heltid.
Det behövs också en bättre implementering av anti-diskrimineringslagen. Vi har lagen, det är hög tid att vi börjar använda den mer effektivt.
Och till sist. No discussion about us without us. Den principen måste appliceras.
Abir Al-Sahlani, Europaparlamentariker (C)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.