Varför locket på – till vårt stora mysterium
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-02-25 | Publicerad 2016-02-23
Debattörerna: Fram tonar bilden av en utredning som hämmas av hemligheter och politiska hänsyn
DEBATT. Inför trettioårsdagen av mordet på Olof Palme bör frågan ställas: Vad har hon egentligen gjort, Kerstin Skarp, som varit Palmeåklagare i snart 20 år men som nu säger sig ”fundera på att avgå”?
Och mer specifikt: Hur har Skarp förvaltat ansvaret hon fått sedan den nya lagen från 2010 gjort så att Palmemordet inte preskriberas?
Utan lagändring hade utredningen lagts ner i början på 2011, 25 år efter mordet. Sekretessen kring polisens gigantiska material skulle då till stor del ha upphört att gälla. Palmemordet hade blivit en historisk händelse, öppen för forskare, journalister och andra att studera.
Med den nya lagen förblev Palmeutredningen vid liv. Ska vi vara tacksamma för det? Möjligen, men bara om vi vågar dra slutsatsen att den bedrivs seriöst. Alternativet är att ett arbete utan aktiv inriktning skyddas från insyn, och att locket därmed fortsätter att ligga tungt på ett av Sveriges stora nutida mysterier.
Har Kerstin Skarp försökt kommunicera med dem som borde kunna hjälpa till att få mordet löst – den svenska allmänheten? Svaret är tyvärr att hon inte gjort det. Hennes standardreplik har varit att hon inte kommenterar utredningen. Det svaret kunde vara befogat om spaningarna befann sig i en kritisk fas och polisen var nära ett gripande. Men läget i dag är tvärtom att utredarna rimligtvis är beroende av all hjälp de kan få utifrån.
Frågan är om Kerstin Skarp gett dagens lilla men hårt arbetande Palmegrupp den uppbackning som krävs. Det vill säga: skjutit till nödvändiga resurser vid behov, men också gett utredarna stöd för att gå in även på känsliga områden.
De två före detta Säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling slog nyligen larm om att en avlyssnad sovjetisk diplomat tycktes ha haft kännedom om mordet i förväg, och att de ville få sin tystnadsplikt upphävd för att kunna redovisa uppgifterna för Palmeutredarna. Men våren 2014 sa dåvarande regeringen nej till det.
Det har varit Kerstin Skarps ansvar att försöka få regeringsbeslutet omprövat så att utredarna ska kunna höra Säpomännen. Vill hon det? Det är tveksamt. Så sent som härom dagen sa hon det vanliga: "Inga kommentarer". Först nu, efter två år, har hon tagit ett litet steg och skrivit - till Säpo, inte till regeringen! - för att fråga vilken sekretess som gäller.
Är uppgifterna om den sovjetiske diplomaten viktiga? Det är svårt att bedöma, särskilt om de inte får utredas. Men skulle de vara korrekta måste teorin om ”den ensamme galningen” överges, vare sig det gäller en missbrukare från Rotebro eller någon annan. En sådan skulle knappast sovjetisk underrättelsepersonal fått information om före mordet. Troligare är det i så fall att diplomaten snappat upp någon information som cirkulerat bland hemliga tjänster.
Men just när det gäller sådana politiskt brännande scenarion har Palmeutredningen en tydlig historia av medvetet icke-utredande. Kriminalkommissarien Ingemar Krusell som var biträdande spaningsledare på 1980-talet har exempelvis berättat om att han då blev stoppad efter ingripande från UD när han försökte få fram uppgifter om den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s eventuella kopplingar till mordet.
Härom veckan rapporterades att polisen sagt nej till att lämna ut vissa förhörsuppgifter om vad Lisbeth Palme berättat under mordnatten därför att det skulle kunna skada brottsutredningen.
Ett annat exempel: nyligen begärde en av oss, Lars Borgnäs, ut förhöret med föraren av det T-banetåg som makarna Palme tog från Gamla Stan till Rådmansgatan under mordkvällen. Det finns uppgifter om att föraren efter mordet berättat för polisen att han reagerade över en man som steg på tåget efter statsministerparet. Något sådant vittnesmål har aldrig redovisats offentligt. När nu Palmeutredarna ombads lämna ut dessa uppgifter vägrade de att ens svara på om det existerar ett sådant förhör.
Beslut av den typen framstår som färgade av Kerstin Skarps omotiverat hemlighetsfulla sätt att leda spaningarna. Uppgifter om vad Lisbeth Palme sa under mordnatten och tecken på att makarna Palme kan ha varit förföljda borde inte döljas i 30 år. Tvärtom borde sådant rimligtvis ha lagts fram redan vid rättegången mot Christer Pettersson.
Vad som tonar fram är bilden av en Palmeutredning som hämmas av onödigt hemlighetsmakeri och som även kan vara bakbunden av politiska hänsyn. Vi anser inte att något sådant ligger i uppdragsgivarnas, ytterst svenska folkets, intresse.
Den så kallade Granskningskommissionen fick på 1990-talet regeringens uppdrag att bedöma om mordutredningen levde upp till de officiellt uttalade ambitionerna. I sin slutrapport 1999 riktade kommissionen kritik mot utredningen för att ha väjt för olika känsliga frågeställningar, som till exempel en organiserad polisinblandning i mordet. Nu har det gått ytterligare 17 år, med fortsatt utebliven framgång för mordutredarna.
Vi tror det är dags för en ny kommission som undersöker om de tidigare bristerna har rättats till, och om dagens förundersökningsledare i handling har visat en seriös ambition att få fram sanningen om mordet.
Det bör helst ske innan hon avgår.
Gunnar Wall
Lars Borgnäs
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.