Orsak till brottslighet - fortfarande en gåta
Debattören: Behöver rucka på debattens utgångspunkter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-08-03
DEBATT. Alla påstår att integrationen fungerar dåligt, men få erkänner att de inte vet hur man ska göra.
Tusen nya kameror är på gång i kollektivtrafiken i Stockholm, ett tecken på att tilliten minskar i ett samhälle som länge varit känt för högt förtroende människor emellan och mellan medborgarna och staten.
Medan politiker, medier och forskare försökte förklara ett förändrat politiskt landskap med mänskliga fördomar, strukturell diskriminering och socioekonomiska orättvisor bortsåg de länge från det uppenbara.
Den tilltagande oron hänger framför allt ihop med två saker: välfärdens urholkning och brottslighetens utbredning.
De kameror som sätts upp lite här och var på offentliga platser ska förbättra tryggheten, men innebär ett erkännande av att kontrollen gått förlorad. Otryggheten är nu så stor att människor måste övervakas. Antalet personer som begår brott, och brutaliteten i deras handlingar, har passerat gränsen för det samhälleligt acceptabla.
Endast samhällsforskare tycks kunna ge enkla svar på frågan varför människor begår brott. I Sverige har det socioekonomiska orsaker, brukar de flesta av dem säga, det bottnar i utsatthet och utanförskap.
Men att välja en brottslig bana är inte någon självklarhet eftersom de flesta med dålig ekonomi inte begår brott. Andra samband verkar tydligare, som att kriminella ungdomar växer upp i kriminella släkter. Den organiserade brottsligheten är internationell och inflyttad, den har inte uppstått ur orättvisor i Sverige.
I debatten om otrygghet finns en tendens att beskriva förövarna, och inte deras offer, som utsatta. De flesta inser det sociala arvets betydelse och att en dålig uppväxt kan leda till ett skakigt liv.
När många barn växer upp i olämpliga miljöer belastas också välfärden på ett sätt som den inte klarar av. Kombinationen av resursbrist och överseende med missförhållanden har bidragit till eskalerande problem. Till detta ska läggas ett slags uppgivenhet; det verkar inte finnas några metoder för att vända utvecklingen.
Förmodligen behöver vi rucka på några av debattens utgångspunkter.
Tänk om det är så att människor inte begår brott för att de är fattiga utan är fattiga för att de begår brott? De har kanske struntat i skolan och satsat på en osäker verksamhet som är farlig och ger dem ett fattigt liv, intellektuellt, kulturellt och socialt. De har valt att leva på ett annorlunda vis när de kunde ha lärt sig något mer användbart än att hota människor och stjäla deras ägodelar.
Den socioekonomiska förklaringen används sällan när rika personer begår brottsliga handlingar. Dessa beskrivs då ofta som en konsekvens av förövarnas egoism och girighet. Det är rikedomen som gör dem till brottslingar.
Som så ofta är verkligheten mer komplicerad än i de abstrakta samhällsmodellerna. Om det verkligen skulle stämma att fattigdom leder till brottslighet bör man minska fattigdomen, ett begrepp som i Sverige dessutom är relativt.
Eftersom många pensionärer har sämre ekonomi än de kriminella skulle man här kunna tänka sig en ordentlig omfördelning.
Många anställda i butiker och inom vården borde få rejäla löneförhöjningar i preventivt syfte. Kanske skulle det till och med kunna bli samhällsekonomiskt lönsamt att muta dem som missköter sig, och som får sitt beteende legitimerat med socioekonomiska argument, med så kraftigt höjda bidrag att deras status som utsatta försvinner.
Tills vidare skruvar vi upp nya kameror och fortsätter att bedriva samma gamla obrukbara integrationspolitik, som vi ägnat åt oss under fyrtio år utan att fråga vad den ska gå ut på.
Lars Åberg, Journalist och författare, bl a till en trilogi om hur Sverige förändrats: ”Framtidsstaden” (2017), ”Landet där vad som helst kan hända” (2018) och ”All inclusive” (2019).
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.