Buffliga cyklister lika illa som stadsjeepar
Ända sedan femtiotalet har bilen varit en stark frihetssymbol. Det är den för mig också. Jag vet nästan inget mer berusande än att åka bil på kvällen och natten och lyssna på Bruce Springsteen skithögt: Baby, we were born to ruuuuuuun. Ändå har jag närt ett bilhat, särskilt mot stora terrängfordon inne i stan. Och jag är inte ensam. Många svär åt de där belätena.
Vi var några stycken som för ett tag sedan i salongsfyllefnissig förtjusning fantiserade om att bilda en underjordisk rörelse som gick runt om nätterna och repade alla jävla jeepar och liknande. En systematisk skallgångskedja som natt efter natt går igenom staden och gör fula märken i lacken på dem allihopa. Tanken gjorde mig upprymd. Ja, jag har hatat bilar, innerligt. Ju större bil, desto starkare mitt hat.
Men så häromdagen. En vän och jag var på väg till Bergianska trädgården i Stockholm när vi plötsligt höll på att bli dödade av en förbipasserande cyklist. Det var sol och lundens sus och fågelkvitter och SVISCH ett styck man i röd hjälm och tajta små shorts brakade förbi på en sportcykel, aerodynamiskt framåtlutad för högsta möjliga fart. Vi fick kvickt skutta åt sidan. Jag tror inte att han ens märkte oss.
Det var då jag insåg. Mitt bilhat är inget bilhat. Jag hade missförstått mina känslor. Vad jag avskyr är i själva verket människor som självklart tar plats på bekostnad av andra. Och de människorna är så gott som alltid män.
I tunnelbanan och på spårvagnarna och bussarna och tågen sitter de, männen, ledigt utfläkta, benen brett isär. Hur kringvarande passagerare har det verkar de inte ha ägnat en tanke. Aldrig att man ser dem maka på sig, än mindre erbjuda sin stol åt någon annan. De bara sitter där och glor dumt.
Det är precis samma mentalitet hos folk som älskar att dundra fram i löjliga monsterbilar inne i stan. De struntar helt i att de tar groteskt mycket utrymme i anspråk, spyr ut avgaser och förpestar tillvaron för alla andra. Och i samma stund som min vän sa att den där cyklisten som just farit förbi oss hade samma inställning till vägen och medtrafikanterna som innerstadsbilisterna så insåg jag att han hade fullständigt rätt. Det spelar ingen roll om innerstan blir bilfri, för det är inte bilarna som är problemet utan passionsbilisterna. Det handlar om ett sätt att vara, eller snarare en brist på hänsyn med sina medmänniskor. Försvinner bilen kommer bilisterna bara obekymrat börja mosa oss till cykel istället.
Jag avundas de här männen den där känslan de verkar ha av att världen är just deras födslorätt och privata tummelplats. Fast mest av allt hatar jag dem. Hatar dem för att de är så jävla enfaldiga och aldrig ens för ett ögonblick verkar tänka på annat än sig själva.