Våra politiker har övergivit förorten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-05-03 | Publicerad 2016-05-02

Olle Wästberg: Om ingen lyssnar röstar man inte heller

DEBATT. Aftonbladets ”Klassresan” på tunnelbanans röda linje visar hur klyftorna växer mellan Norsborg och Karlaplan. Det speglas i inkomster, utbildning och sysselsättning.

Den som reser röda linjen passerar Skärholmen där endast 45,5 röstade i ett av valdistrikten och kommar till Karlaplan där 88 procent av de röstberättigade gick till valurnorna i förra valet. Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent.

Jag har i snart två år ägnat min tid åt Demokratiutredningen, som lade sitt förslag i januari. Min viktigaste insikt i det arbetet är i hur hög grad – med Verner von Heidenstams ord i rösträttskampen 1899 ”medborgarrätt heter pengar”. Nu följer inte rätten att rösta medborgarnas inkomster, men i praktiken röstar de som är underprivilegierade långt mindre än andra.

Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna.

De som inte syns i politiken och som inte röstar får också långt mindre inflytande. Partier lyssnar av naturliga skäl på sina väljare.

Bara drygt 20 procent av svenskarna anser att de har en möjlighet att påverka politiska beslut. Siffran faller drastiskt när man undersöker marginaliserade grupper. Maktlösheten är selektiv.

I Demokratiutredningens betänkande föreslår vi därför att den svenska demokratipolitikens får ett nytt övergripande mål: ”En hållbar demokrati som kännetecknas av delaktighet och jämlikt inflytande.”

Det är relativt lite som med formella beslut kan göras för att öka valdeltagandet bland utsatta människor. Det mesta handlar om hur folkrörelser och politiska partier agerar.

Det som varit slående när jag besökt områden med lågt valdeltagande är frånvaron av politiska partier, ungdomsförbund och bildningsorganisationer.

Det förekommer en del föreningsverksamhet också i segregerade områden. Människor som träffas för att laga mat tillsammans, religiösa eller etniskt grundade organisationer, idrottsverksamhet. Men den är sällan inlemmad i folkbildningsorganisationerna. Jag hart besökt skolor där ingen hört talas om till exempel ABF eller Vuxenskolan.

De undersökningar vi redovisar i Demokratiutredningen visar att människor blir medlemmar i ett politiskt parti därför att någon de känner ber dem – en granne, skolkamrat, förälder, arbetskamrat. Men om det inte finns någon i närheten som är partimedlem är det ingen som frågar.

Jag skulle önska att kommunerna ser till att det öppnas lokaler i utsatta områden där partier, ungdomsorganisationer och folkrörelser kan etablera sig och finnas närvarande. Och att dessa organisationer verkligen gör en djup satsning som gör att de skapar nätverk i områdena.

I de politiska partierna talar man när det gäller medlemsvärvning om att ”plocka de lågt hängande frukterna”, det vill säga de som är lätta att nå och övertyga. I dag finns en ond spiral där lågt samhällsdeltagande leder till ringa intresse från partier och folkrörelser. Här måste det ske en intern kulturrevolution och en ny prioritering.

Själva idén om människors lika värde förutsätter att så många som möjligt använder rättigheten att göra sin röst hörd – oavsett om man bor i Norsborg eller på Karlaplan.

Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.