Fängelse – en merit för de som skjuter
Debattören: De har inget att förlora – hårdare straff är inte lösningen på våldet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-09-01
DEBATT. Jag har varit tyst om det här länge men jag kan fan inte mer. Debatten är så jäkla polariserad och onyanserad att jag blir tokig! De flesta lösningar som presenteras är sprungna ur rädsla och få ur någon typ av forskning, evidens eller fakta. Hårdare straff! Skriker alla i kör.
”Hårdare straff, längre fängelsetid och högre skadestånd kommer få de unga i orten att sluta skjuta på varandra och mörda varandra”.
Nej. Fel! Fel! Och återigen fel! Sluta nu!
Alla ni som läser det här skulle 100 procent kunna få tag i ett vapen och skjuta någon om ni ville det, efter lite skumma sökningar på Google eller samtal med någon som känner nån som känner nån. Ja, ni alla!
Men, här kommer den viktiga och avgörande delen: Ni gör det inte! Så, då ställer vi oss frågan ”varför?”.
Där börjar det blir intressant, ni kanske tänker på allt ni skulle kunna förlora, på eventuella konsekvenser ni skulle kunna få, på att ni inte skulle vilja skjuta någon, på att ni inte är rädda för ert eget liv om eller hotad av någon, på rädslan inför själva handlingen, vad alla runt omkring skulle tycka, hur ni skulle förlora jobb frihet och vänner.
Så, det som får er att inte göra det är främst inte skillnaden på om det är 10 eller 15 års straff, inte ens för er som lär ha ett någorlunda normalt konsekvenstänk och fungerande impulskontroll.
Utan det som gör att ni väljer att inte göra det är flertalet andra faktorer.
Så, då återkommer vi till de som väljer att göra det. Jag använder ordet ”väljer” men jag vill förtydliga att min personliga övertygelse är absolut att detta inte känns som ett val för individen i fråga och att man oftast aldrig vetat om att man haft val.
Nu återkommer vi till grabbarna (främst) som till skillnad från er känner att de förlorar mer på att inte göra det än att göra det.
Grabbarna som har sin fullständiga identitet i grupperingar där denna typ av handlingar ger respekt, positiv feedback och fängelsestraff många gånger är en typ av merit. Alltså tvärtom från den verklighet de flesta av er befinner sig i eller de grupperingar ni rör er i.
Grabbarna många gånger utan ett långsiktigt tänk på konsekvenser eftersom de både saknar insikt i sitt egenvärde och sin fulla potential. Vana att misslyckas och misstros. Grabbarna utan något att förlora.
Så, säg mig, vill du fortfarande straffa bort ”beteendet” eller kanske ge dem anledningar att inte genomföra detta, förmågan att se sina val, styrka och tro på sig själv?
Förändringen sker alltid i relationer, alltid!
Kriminologen Leif GW Persson sa ”de börjar tro på Gud eller skaffar en bra flickvän” och visst så kan man säga förenklat men går man ner på djupet ser man att alla dessa berättelser om människor som vänt sitt liv från kriminalitet och våld har gjort det efter att det har uppstått något i relation till någon/något annat.
Du kan ha träffat någon som tror på dig, någon som aldrig gav upp hoppet. Någon som inspirerade dig eller blev en sund förebild. Någon som ruskade om dig, skrämde dig eller fick dig att förstå. Någon som älskade dig, någon som kallade dig pappa, någon som behövde dig. Någon som visade dig dina val, någon som kanske gått vägen innan dig. Kanske Gud, kanske en vän, partner eller ett barn.
Oftast börjar historierna om vägen ut ur kriminalitet där.
Aldrig har jag träffat någon som sa ”nä men det vart mycket högre straff på brotten jag höll på med så jag slutade helt enkelt och bytte sysselsättning”.
Maria Moraes, tidigare Sveriges yngsta kvinnliga rånare, i dag kommunpolitiker (MP) på deltid, entreprenör, frilansskribent och trebarnsmor
Fotnot: Texten har tidigare publicerats på debattörens blogg.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.