Ni bluffade – Sveriges beredskap var inte god
Tidigare S-minister: Här är sanningen som Löfven och Hallengren inte kunde avslöja
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-06-07
DEBATT. Statsministern och socialministern har kritiserats för att de, liksom Per Albin Hansson inför krigsutbrottet 1939, sagt att ”vår beredskap är god”.
Det är klart att det var en bluff genomskådad av alla med någon insikt i förhållandena. Men tänk efter, vad skulle de ha sagt? Sanningen?
Skulle Per Albin Hansson ha sagt: ”Vi kan inte försvara oss mer än två eller möjligen tre dagar”? Det hade nog inte varit så lyckat, närmast en inbjudan till tyskarna.
Stefan Löfven och Lena Hallengren borde kanske ha rundat frågan. Men skulle de sagt sanningen? Alltså ungefär så här:
Vi har dålig beredskap och förmåga att hantera en epidemi. Sjukvården i landet är allvarligt försvagad till följd av besparingar, privatisering, marknadisering och konkurrensfanatism.
Vi har det lägsta antalet sjukhusbäddar per person i hela EU; 1993 hade vi 4 300 bäddar för intensivvård, 2018 var de 574. Vi har betydande brister på skyddsutrustning och reservlager till följd av den käcka marknadsprincipen att varor ska levereras ”just in time” och inte ligga och samla damm.
Vi har inga system eller garantier för säker läkemedelsförsörjning. Vi har brist på personal inom sjukvården, särskilt sjuksköterskor och det beror inte bara på lönerna utan också svåra arbetsförhållanden.
Och kanske värst av allt, äldreomsorgen är och har länge varit närmast skandalös – plågad av oavbrutna resursneddragningar, underfinansiering och privatisering med många timanställda som skall besöka allt fler äldre per arbetspass. Tillsammans med brist på skyddsutrustning inom institutionerna är fältet närmast öppet för epidemin.
Men det är ändå, tyvärr, inte allt, skulle då Löfven och Hallengren sanningsenligt sagt.
Under slagordet ”decentralisering” har regeringens och den statliga förvaltningens förmåga att styra landet under många år kraftigt försvagats och ansvarsförhållande blivit alltmer oklara.
Kommunerna har fått allt större uppgifter, ovanpå detta ligger numera regionerna med ett vidare beslutsansvar medan däremot länsstyrelserna, statens regionala redskap, har avlövats och har få befogenheter. Det gäller också statliga myndigheter som numera saknar besluts- och genomförandeansvar, till exempel Myndigheten för samhällsskydd, Socialstyrelsen och Skolverket.
Vi måste dessutom komma ihåg att de statliga myndigheterna under åratal tvingats göra neddragningar och besparingar till följd av både denna och tidigare regeringarnas budgetpolitik och att de styrs efter budgetprinciper som försvagar det professionella ansvaret.
Kort sagt, hade Löfven och Hallengren kunnat säga ”vårt läge är dåligt. Vi får göra det bästa möjliga”. Det är väl också vad som gjorts tack vare kompetenta och hängivna insatser från sjukvårdens personal.
Det är självklart att Löfven och Hallengren inte hade kunnat säga något sådant. Det hade inneburit en betydande självkritik riktad mot socialdemokratins politik under flera decennier och sådant sker inte i politiken och framför allt inte i ett kritiskt läge.
Ett sådant erkännande hade ändå främst – äras den som äras bör – drabbat den borgerlighet som i praktiken styrt eller kraftigt påverkat den svenska samhällsutvecklingen särskilt efter 2006 och fortfarande gör det; borgliga partier i olika konstellationer styr i ett flertal av landets kommuner.
Det är till exempel det borgerliga styret som drivit en fanatisk privatiseringspolitik i Stockholmsregionen och som i förening med besparingar och 100-tals bortslösade miljoner på Nya Karolinska redan före corona skapat oavbrutna nödlägen för sjukhusen.
Under denna tid har hela samhället omvandlats till ett marknadssamhälle. Det är inte längre en blandekonomi med en marknadssektor med konkurrens som grund och en offentlig sektor, styrd efter andra principer och värderingar.
Vi ser nu klarare än på länge följderna av 30 års nyliberal ideologisk praxis, och vad vi ser är en allt sämre fungerande välfärdssektor, ökande klyftor, en förvaltning i förfall och oklara ansvarsförhållanden.
Nu, när epidemin avklingar, kommer socialdemokratins ödesstund.
Kommer den ta upp kampen för en ny kurs, försöka vrida samhällsutvecklingen i en annan riktning, återställa blandekonomin, avveckla marknadsstyrningen av välfärden och därmed den vinstgivande välfärdskapitalismen, renovera och stärka det långsiktiga tänkande inom viktiga samhällsfunktioner, stärka statens myndigheter och kanske rentav återta en del verksamheter som nu ligger på regioner och kommuner?
Kommer man ge det offentliga ny kraft genom höjda skatter – och på allvar bekämpa ojämlikheten och segregationen? Kommer man med andra återvända till en socialdemokratisk politik, återupprätta respekten för det demokratiska samhällets förmåga att styra och återge politiken en moralisk dignitet?
En sådan socialdemokratisk kursändring skulle mötas med glädje av många men också med ett starkt motstånd, det kan man vara säker på, inte minst från näringslivet. Kompromisser krävs. Kanske lyckas man inte eller bara delvis. Men säkert är: det är bara en sådan kamp som nu gör socialdemokratin meningsfull.
Carl Tham, före detta statsråd (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.