Vi måste vara tuffare i FN:s säkerhetsråd
Ingvar Carlsson och Anna Sundström: Sverige kan bidra till att stoppa folkmorden – ta chansen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-04-20
DEBATT. Under helgen håller FN:s säkerhetsråd sitt informella årliga arbetsmöte på Dag Hammarskiölds gård Backåkra i Skåne. Syftet med dessa arbetsmöten är att utarbeta strategier för den framtida globala freds- och konfliktagendan.
Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet löper ut i år och inför slutspurten vill vi uppmana regeringen att verka för FN-principen om länders skyldighet att skydda sin befolkning.
Assad-regimens övergrepp på den egna befolkningen och den burmesiska regeringens ovilja att agera för att stoppa folkmordet på Rohingyer är blott två exempel på varför principen förtjänar det internationella samfundets prioritet.
Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet är en del av det roterande medlemskapet, där tio stater ges tillträde vid bordet under två år, jämte de fem fasta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina. Det kommande årsskiftet markerar slutet för Sveriges medlemskap. Ett medlemskap som präglats av ökad global spänning, fler och fördjupade konflikter och en allmän försvagning av tilltron till och respekten för internationell samverkan.
I detta svåra läge har det svenska ordförandeskapet präglats av idogt arbete och ett stort engagemang vilket också visat att FN kan spela en mycket viktig roll. Om viljan finns.
Ändå kan vi våga oss på att tro att det är en sammanbiten skara diplomater som möter våren i Skåne. Många konflikter och akuta kriser ska diskuteras.
Flera av dessa har en gemensam nämnare – nämligen en oerhört utsatt situation för ländernas civilbefolkningar och den egna regeringens oförmåga att skydda sina medborgare.
2005 antog man i generalförsamlingen principen om skyldighet att skydda sin befolkning, Responsibility to Protect (R2P), detta efter att man sedan början av 1990-talet kartlagt nya utmaningar i en föränderlig värld som vartefter presenterats i ett antal utredningar och rapporter. I utredningen som gjordes av Commission on Global Governance lades delar av grunden till det som skulle bli R2P.
I stora drag går R2P ut på att varje suverän stat har en primär skyldighet och ett ansvar att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och etnisk rensning.
Att världssamfundet har som sin skyldighet att hjälpa till när enskilda stater har svårt att uppfylla sitt ansvar under ansträngda interna konflikter – innan de resulterar i kris och stridigheter.
Samt att världssamfundet har skyldighet att ingripa i tid och agera i lämplig omfattning för att förhindra och avbryta folkmord, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, när den enskilda staten misslyckas med att skydda sin egen befolkning.
FN:s förre generalsekreterare Ban-Ki Moon återkom ständigt till vikten av detta allas vårt ansvar och R2P hyser starkt stöd i generalförsamlingen. Som beslutande organ för världssamfundets ingripanden och fredsbevarande insatser har säkerhetsrådet en otroligt viktig roll i att bedöma och kunna stoppa dessa fruktansvärda brott som världen fått bevittna i bland annat Syrien och Burma. Inflytandet från Internationella domstolen genom rådgivning i säkerhetsrådets arbete och i tolkningar av internationell rätt bör stärkas, samt att ett vitaliserat samarbete mellan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och säkerhetsrådet bör bejakas, i en strävan efter att tillämpa internationell rätt och utkräva ansvar.
Precis som i alla beslut som passerar säkerhetsrådet krävs det ett enhälligt stöd för att agera, Ryssland följt av Kina är inte sena med att blockera resolutioner med sin vetorätt.
Det var snarare undantag än regel att resolutionen om vapenvilan i Syrienkonflikten passerade tidigare i år. Kritiken mot FN:s ingripanden eller brist på agerande gör ofta gällande att den inte är opartisk, att den styrs av intressen hos stormakterna.
När nu säkerhetsrådet sätter sig tillsammans på Dag Hammarskiölds gård bör Sveriges historiskt sett framträdande roll som en alliansfri kritiker av brott mot mänskliga rättigheter hedras genom en påminnelse om vårt gemensamma ansvar att skydda den befolkning som far illa på grund av sin egen stats oförmåga att erbjuda skydd. För att öka tilltron till FN måste organisationens förmåga att agera när människor utsätts för systematiska övergrepp av den egna regeringen stärkas. Det är vårt gemensamma ansvar.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Ingvar Carlsson, före detta statsminister och ordförande i Commission on Global Governance
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Höj din röst – filma och mejla hojdinrost@aftonbladet.se