Sluta hymla om Nato, regeringen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-01-08

C: Att medvetet misstolka försvarsuppgörelsen är oansvarigt

DEBATT. Sveriges säkerhetspolitik måste vara tydlig och hanteras ansvarsfullt, långsiktigt och baseras på bred politisk enighet. Sverige har en tradition att säkerhets- och försvarspolitiska beslut formas över blockgränserna. Det skapar förutsättningar för trovärdighet och en förankring i befolkningen.

Det är därför trist att se hur regeringen på flera sätt har luckrat upp denna princip under sitt första år vid makten och på egen hand skapat osäkerhet kring Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Det började 2014, då regeringen inledde med att åter börja tala om vår säkerhetspolitik som alliansfri och att det tjänar oss väl. De valde själva att lyfta in Nato-frågan, genom att säga att Sverige inte skulle söka medlemskap.

Efter terrorattentaten i Paris i november, då Frankrike begärde vårt stöd, prövades sedan EU:s solidaritetsprincip för första gången. Den visade sig dock inte vara särskilt solidarisk i praktiken.

Regeringen nobbade en bred lösning över blockgränserna, då man efter några dygn valde att abrupt avsluta diskussionerna med allianspartierna. Man litade till stöd från Vänsterpartiet, vilket landade i ett minst sagt tunt solidaritetspaket som varken återspeglade Frankrikes behov eller Sveriges kapacitet. Svenska FN-förbundet kritiserade storleken på bidraget, som de kallade ”otillräckligt”. 

Mer samarbetsvillig var man i våras, då Centerpartiet och fyra andra partier förhandlade fram en blocköverskridande uppgörelse om försvarets inriktning från 2016 till 2020. Men även här sviker nu regeringen den samförståndsanda som de själva brukar säga ska prägla svensk säkerhets- och försvarspolitik. Detta genom att medvetet sprida felaktigheter om vad vi kommit överens om i Natofrågan.

Försvarsuppgörelsen säger bland annat att regeringen ska låta en expert analysera ”olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, i dag och i framtiden”, däribland uttryckligen Nato. Någon överenskommelse om ja eller nej till Nato finns alltså inte.

Trots att detta står svart på vitt i uppgörelsen har regeringen gång på gång bidragit till att skapa otydlighet i frågan. I en riksdagsdebatt i november påstod Margot Wallström att allianspartierna ”inte lever upp till det som stod i den försvarspolitiska inriktningspropositionen” – med hänvisning till att flera allianspartier förflyttat sina positioner i Natofrågan.

Men uppgörelsen tar inte ställning till ett Natomedlemskap. Det står heller inget där om att enskilda partier inte får driva opinion i Natofrågan. Centerpartiet har dragit slutsatsen att Sverige bör inleda ett arbete för att söka medlemskap, helst tillsammans med Finland. Ett sådant arbete vore helt förenligt med försvarsuppgörelsen.

När utrikesministern i ovan nämnda riksdagsdebatt dessutom hävdade att försvarsuppgörelsen anger att Sverige ska förbli alliansfritt, då blev det uppenbart att hon inte förstått vad vi enats om. Enligt uppgörelsen ska alliansfriheten inte utvärderas, vilket inte är detsamma som att Sverige ska förbli alliansfritt.

Under Folk och Försvar i Sälen räknar vi med att både utrikesministern och försvarsministern är tydliga med vad försvarsuppgörelsen innehåller.

Man bör även klargöra om regeringen tänker söka stöd för sin säkerhetspolitik hos V och SD. Vidare bör man också sluta hymla med att utredningen ska analysera innebörden av en rad olika militära samarbeten, bland annat Nato.

Att medvetet misstolka vad regeringen och tre allianspartier har kommit överens om bidrar inte till en tydlig och ansvarsfull grund för svensk säkerhetspolitik.

Kerstin Lundgren

Utrikespolitisk talesperson (C)

Daniel Bäckström

Försvarspolitisk talesperson (C)