Vi har tyckt synd om bilbrännarna för länge
Ann Heberlein: Nu får Sverige betala för oviljan att se ”offren” för vad de är
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-08-15
DEBATT. Bilbränder är inget nytt fenomen i Sverige. Det har brunnit i svenska förorter i nästan ett decennium. 2009 brann över 600 bilar i Malmö, de flesta av dem i Rosengård och Fosie. Den 19 maj 2013 sattes över hundra bilar i brand i Husby. Den gången spred sig bränderna från Husby till utanförskapsområden i bland annat Borlänge, Gävle, Västerås och Örebro.
Förortens bilbränder har nämligen en tendens att smitta av sig, från en förort till en annan. Det vet vi sedan tidigare bränder i Sverige och andra länder, som Frankrike.
Bilarna självantänds inte – inte heller är bilbränderna blott ett uttryck för en spontan form av vandalism. Bilbränderna har en djup symbolisk laddning, som en protesthandling. Massantändning av bilar är ett sätt att protestera mot polisen, ett sätt att pinka revir och försvara sitt territorium.
Det kräver naturligtvis ett visst mått av samarbete och organisering – och i Sverige har bilbrännarna haft ett decennium på sig att finslipa både teknik och strategi. Ingen har ju hindrat dem.
De återkommande bränderna i förorter till Malmö, Göteborg, Stockholm men också i en rad mindre städer, har av både press och politik bagatelliserats. Bränderna, som förstört otaliga oskyldiga människors bilar, har avfärdats som pojkstreck och allmänt stök alternativt tolkats i revolutionsromantiska begrepp som någon form av rättfärdig protesthandling mot ett förtryckande samhälle.
Bilbrännarna har inte betraktats som de brottslingar de faktiskt är, utan konstruerats som ”offer” – för utanförskap och förtryck och för sociala och ekonomiska orättvisor – alternativt ”politiska aktivister”.
Chockerande många i den svenska offentligheten romantiserar våld och upplopp – om det utförs av rätt personer. Unga män med invandrarbakgrund, boende i ”orten” betraktas i en del kretsar som någon sorts förortsrevolutionärer när de kastar sten och bränner bilar.
Den retoriken betalar vi för nu. Oförmågan – eller snarare oviljan – att se ”ungdomarna” som de brottslingar de är har lett till att samhället har tappat kontrollen. Den yrvakenhet som ledande politiker nu ger uttryck för är rent häpnadsväckande.
Vi må förlåta kulturskribenter och skönandar som, höga på Frantz Fanon och Slavoj Zizek, skriver långa epistlar om våldet som ”de maktlösas språk” och bilbränder som en ”revolutionär handling”. Våra politiker borde dock veta bättre.
Det är rent av häpnadsväckande att höra Stefan Löfvens tillsynes uppriktiga chock över veckans bränder i Göteborg. ”Va fan håller ni på med?”, vill statsministern fråga ligisterna. ”Samhället kommer alltid att agera hårt på det här”, fortsätter han.
Verkligen? Sedan när? Hittills har samhället mest ursäktat och sett mellan fingrarna, och vi som försökt föra diskussionen, som faktiskt velat försvara allas rätt till trygghet i sitt bostadsområde, som hävdat att bilbrännarna bör klandras och straffas, har avfärdats som, i bästa fall, alarmister och i sämsta fall rasister.
Vad ska vi göra då? Vi ska sätta hårt mot hårt. Att sätta eld på en bil är ett allvarligt brott och den som begår ett allvarligt brott ska straffas. Hur ska man lära sig vad som är rätt och fel om ett dåligt beteende inte klandras?
Också unga män med invandrarbakgrund som bor i förorten är ansvariga för sina handlingar. De må ha dålig ekonomi och dålig utbildning – men varför skulle de ha en sämre moral än andra? Samma krav att följa lagen och bete sig anständigt bör ställas på dem som på alla andra.
Ann Heberlein, teologie doktor i etik, författare, riksdagskandidat (M)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.