Mordet på Einár visar varför vi inte vittnar
Debattören: Mördarna kunde enkelt hitta hans adress i domstolshandlingar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-10-27 | Publicerad 2021-10-26
”Einár levde under hot och hade skyddade personuppgifter. Adressen i Hammarby sjöstad där han hittades skjuten förekom dock i domstolshandlingar”, skrev SVT på sin hemsida den 23 oktober.
Vi har som regel i Sverige att låta vittnen, målsägande och åtalade skylta med sina personuppgifter i rättegångar.
Undantag ska ges vid sekretess eller skyddade personuppgifter men det aktuella fallet med avrättade hiphop-artisten Nils Kurt Einar Grönberg som, enligt polisen, levde med ett pris på sitt huvud visar att så inte alltid är fallet.
Mördarna kunde alltså ta del av adressuppgifterna, enligt tryckfrihetsförordningen, långt efter att rättegången är avslutad. Det skapar otrygghet och medför att folk avskräcks från att vittna i viktiga rättegångar.
Jag kan tänka mig att när lagen senast utformades år 1949 levde vi i en tid då vi solidariskt och stolt skulle stå upp för de brott vi bevittnade: Om jag sett Jonas stjäla en cykel, ja då skulle jag inte bara berätta om det i rätten utan även skriva under med mitt namn på det.
I dag lever vi i en annan tid med parallellsamhällen, narkotika- och människohandel och Europas högsta dödsantal ifråga om gängskjutningar.
Med handen på hjärtat måste vi erkänna att inget riksdagsparti verkar ha någon klar lösning på situationen med gängrelaterade skjutningar och sprängningar. Låt mig ge ett litet tips på hur vi skulle kunna få effektivare vittnesmål, utredningar, rättegångar, domar och personligt skydd och trygghet.
Vi är många som i vår yrkesutövning inte sällan får motta kränkningar, hot och våld. Till exempel förskolelärare, krogpersonal, skolpersonal, sexarbetare, vårdpersonal, tunnelbanekontrollanter, socialarbetare, ordningsvakter och polis.
Mestadels är det dock ordningsvakter och poliser som tycks ha som regel att polisanmäla den här typen av brott. Det kan finnas två anledningar till det: Att de är mer känsliga och lättkränkta än övriga nyss nämnda grupper. Eller att de är mer trygga då de besitter ett våldsmonopol och därtill ofta är våldskompetenta.
Vi övriga anmäler oftast inte för att vi ser det här som en del i vårt dagliga arbete, ”att lite får man tåla”.
Personligen har jag bara gjort polisanmälan när jag blivit mordhotad från brunt håll i min roll som journalist, dels på grund av ihärdigt tjat från min familj och dels för att jag såg hotet som ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Något större än jag själv.
I min roll som socialarbetare har jag fått utstå hot, våld och gisslansituation. Att jag och kollegor inte anmält när det gått så långt som till sådana här allvarliga situationer beror främst på att man inte vill skylta med sina personuppgifter för någon man är rädd för. Som man inte vet vem det är eller vad personen ifråga ens är kapabel till.
Senast jag gjorde det var när jag i tingsrätten redogjorde för kvällen innan den natt då min bästa väninna blev brutalt misshandlad av sin partner.
Att vittna var inget problem men att ge narkomanen och våldsidkaren som nu går runt och kallar mig för ”en golbög han ska spöa” mina adressuppgifter och telefonnummer fick mig att känna mig obekväm.
För att inte tala om hur min flickvän som också blev kallad till att vittna kände. Hon hade aldrig tidigare befunnit sig i ett sådant här sammanhang.
I hovrätten där åtalet mot hiphopkollegorna som frihetsberövat, rånat och grovt kränkt artisten Einár skulle upp denna vecka är det dessutom lag att vittna.
Han vittnade inte tidigare och hade tydligen inte tänkt att göra det nu heller men ponera att han efter polishämtning väl i rätten brutit ihop och gjort det?
Då skulle förövarnas straff bli betydligt längre än tio månader.
Jag menar inte att vi som moderaterna föreslagit ska tillåta anonyma vittnen. Det skulle medföra en rättsosäkerhet eftersom vem som helst skulle få svårt att försvara sig.
Ja, även försvaret skulle bli tvungna att få kalla anonyma vittnen. I slutändan skulle vem som helst kunna anklagas för brott vilket inte fungerar i rättsstat.
Men som systemet är nu med för vittnen och målsäganden offentliga personuppgifter menar jag att det skapas också en rättsosäkerhet då alltför många varken vågar anmäla eller vittna.
I värsta fall kan det som med 19-årige Nils Kurt Einar Grönberg leda till döden.
Cyril Hellman, socialarbetare, statsvetare, journalist och författare aktuell med true crime-romanen ”Lilla Chicago” (Bokfabriken) om Göteborgs gängkrig, skriven tillsammans med fd gängledaren Ali Khalil. Driver podcasten ”Cyril och Stig: I otakt med samtiden” tillsammans med författaren Stig Larsson.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.