Resurser får inte hindra kärleken

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-07

Rebecka Edgren Aldén: Anhöriga som en stor tillgång i vården av dementa

63 år tillsammans.

Jag är 37 år och har varit tillsammans med min man i 13 år.

Det går knappt att förstå vad 63 år tillsammans betyder.

Och vad det betyder för Arne och Gunnel att de måste skiljas åt. Nu när de kanske behöver varandra som mest.

Arne och Gunnel är inte unika. Titt som tätt läser vi om par som tvingas isär när de inte längre klarar att bo hemma.

Berörs för stunden, men lägger sedan undan tidningen och tänker att det där gäller inte oss.

Tänk om det gjorde det? Skulle man tvinga isär ett par i min ålder? Skulle man inte göra allt man kunde för att jag och min man skulle kunna få bo ihop även om en av oss blev sjuk och behövde stöd? Om vi ville?

Det borde inte vara en fråga om resurser. För hur kan det vara dyrare med ett boende tillsammans, än två skilda boenden? Oavsett om de behöver olika grader av vård. Och även om det handlar om resurser, måste det vara ett väldigt simpelt sätt att räkna resurser på. För inte kan man ha tagit med i beräkningen vad det gör med de båda att bo isär? Och har man räknat bort de goda vinsterna ett sammanboende skulle kunna ge?

Min mamma är psykoterapeut och handleder personalgrupper inom vården. För några år sedan skrev hon en bok som vänder sig till personal som arbetar inom just äldre- och demensvården. ”Asta och hennes närmaste”, heter den och handlar om hur otroligt viktiga de nära anhöriga är för den dementa, men också för vårdpersonalen som ska ta hand om henne. Det är den anhöriga som är nyckeln till den sjuke. De som kan berätta den sjukes livshistorien. Som kan förstå, förklara, vara länken till de som vårdar.

Så skulle ju Eskilstuna kommun kunna välja att se på Arne – som en stor tillgång i vården av Gunnel.

Man skulle också kunna se honom som Gunnels älskade make som alltid har funnits vid hennes sida och som naturligtvis borde få fortsätta med det.

I stället väljer man att se det som en fråga om resurser. Han kräver vissa resurser. Hon andra. Och de kan inte ges ihop. Punkt.

Men jag tror inte det handlar om resurser – egentligen. Det handlar om ett sätt att se på äldre människor. Som om det finns ett vi och de. Som om de inte lever, älskar, känner – precis som alla vi andra.

Jag jobbar på en tidning som vänder sig till en äldre målgrupp. Våra läsare är bara 50+, långt ifrån Arne och Gunnels aktningsvärda åldrar. Men våra (relativt) unga läsare vittnar ändå om hur de redan känner hur de börjar räknas bort av samhället. Att de marginaliseras, blir osynliga, inte ses som lika viktiga. Redan efter 50! När nästan halva livet återstår.

Det måste vara ett systemfel. Ett ordentligt systemfel!

Vi måste sluta dela in människor i vi och de. Vi ÄR de. De har bara hunnit lite längre. Det är vår egen framtid vi tittar på. Och om vi inte tycker att den framtiden ser särskilt trevlig ut är det dags att göra något åt den. Tillsammans kämpa för alla människors rätt att fortsätta vara vi med samhället.

Och Gunnel och Arne ska absolut få fortsätta leva ihop som ett vi.

Rebecka Edgren Aldén