Jag är PK – och stolt över det
"Vore ju gött om folk slutade vara så jävla PK!", skriver en främmande person till mig på mikrobloggen Twitter. Med folk menar han mig. Jag har nämligen reagerat på att en tredje person skämtade om hur en tjock kvinna på tunnelbanan låtsades vara liten i maten. Jag gillade inte det skämtet, tyckte att det var trött. Plumpt. Och nu blir jag tillsagd att slappna av, ta det lugnt, att inte vara så PK.
PK betyder politiskt korrekt, och är ett ganska konstigt begrepp. Spontant skulle man ju kunna tänka sig att politiskt korrekt borde vara något bra. Det låter ju som att det är liktydigt med att uttrycka sig oklanderligt, argumentera snyggt, vara en skicklig debattör. Det har emellertid aldrig hänt att någon gratulerats med en ryggdunk och ett: "Där satt den, du! Bra! Så politiskt korrekt!" Begreppet används uteslutande som skällsord.
När någon anklagas för att vara politiskt korrekt så kan det översättas ungefär såhär: "Du är så djävla ängsligt tråkduktig och tar överdriven hänsyn till invandrare, kvinnor, homosexuella och andra utsatta grupper, tassar på tå." Men egentligen, varför skulle det vara så dåligt? Hellre det än att vara politiskt inkorrekt, menar jag.
Begreppet politiskt inkorrekt används idag som synonym till modigt sanningssägande. I själva verket är det bara en förskönande omskrivning för rasism, sexism, homofobi och en rad andra idrottsgrenar som privilegierade män har ägnat sig åt i årtusenden. Jag ser inget hedervärt i det alls.
Och den där bristen på tålamod som kännetecknar motståndarna till det politiskt korrekta, föraktet de känner för dem som åtminstone faktiskt försöker göra så gott de kan, det är faktiskt helt obegripligt. Jag skulle här och nu vilja slå ett slag för det politiskt korrekta! Ja, det kanske är tråkigt så klockorna stannar, men det kan man väl hacka i sig. Det är så fruktansvärt snålt att inte vara beredd att göra den lilla, lilla uppoffringen. Visst skall man inte ömka människor, det tjänar ingen på. Men att vara politiskt korrekt handlar ju i grunden inte om det, utan om hänsyn, omtanke och respekt.
Nästa gång någon försöker omintetgöra allt du har sagt genom en syrlig beskyllning om politisk korrekthet, så ta det då som en komplimang. Det tyder i bästa fall på att denna någon är för lat för att orka tänka ut ett faktiskt argument emot det du säger, och i sämsta fall på att han eller hon känner missnöje över att behöva maka sig åt sidan och släppa fram de förfördelade. Det är inte mer än så.