Är min pappas liv inte värt något i era ögon?
Debattören: Se till att de med Alzheimer får rätt vård
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-09-21
DEBATT. Inför det ofattbara är det lätt att stå ordlös, men låt mig försöka beskriva hur det är att se sin älskade pappa sakta dö.
Jag saknar min pappa, fast han fortfarande lever, för han finns mindre och mindre ju längre tiden går.
Jag vet att vi är många i Sverige som står inför detta, drygt 100 000 personer har Alzheimers sjukdom.
Många tror att Alzheimers sjukdom är en naturlig del av att bli äldre, och att det innebär att en person får ”dåligt minne”. Men tyvärr är sjukdomen så mycket mer, och är dessutom 100 procent dödlig. Alzheimers sjukdom påverkar hjärna och gör att en person visserligen får svårt att minnas, men leder också till många andra symptom.
Jag märkte först att pappa hade just minnesproblem men även att han hade svårt att hitta ord. Senare kom motoriska svårigheter och han fick också sluta köra bil.
Pappa förstod inte att han var gift med min mamma och han hallucinerade och pratade osammanhängande. Nu minns han inte längre vem jag är.
Det finns inget botemedel mot Alzheimers sjukdom så en person som får sjukdomen får gå igenom alla stadier av att hjärnfunktionerna stängs av, en efter en tills inget längre finns kvar och personer går bort.
Det låter grymt att skriva så, men sanningen, den här sjukdomen, är mycket grymmare än vad jag hittar ord inför.
När min älskade pappa eller andra drabbas av sjukdomen finns det saker som kan underlätta både för den drabbade och för anhöriga:
- Engagerad personal på omsorgsboende.
- Att omgivningen bryr sig om den med sjukdomen och oss anhöriga.
- Att samhället pratar öppet om sjukdomen och försöker se till att personer som har Alzheimers får den vård och omsorg de behöver.
Men tyvärr finns det också en annan sida, när omgivningen beskriver min pappa som ”en grönsak” och tycker ”han borde dö” eller att ”han har inte cancer i alla fall och får leva”.
När det finns för lite pengar till omsorgen om min pappa så han ligger i sin egen avföring för att ingen har tid att byta lakan, eller duscha honom. Då känner jag en stor maktlöshet och sorg inför hur vi i samhället ser på den som har svåra sjukdomar, så som pappas identitet och liv inte är något värt i andras ögon.
I dag är det internationella Alzheimerdagen. Jag minns min pappa både som han en gång var och ser honom för den han är i dag.
Som sammankallande i Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté lovar jag att fortsätta sprida medvetenhet om sjukdomen, försöka öka förståelsen och få fler att engagera sig för de drabbade. Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté önskar att:
- Samhället stödjer forskning.
- Politiker och andra beslutsfattare förstår vidden av denna fruktansvärda sjukdom och ser till att drabbade personer kan få en så värdig sista tid som möjligt.
- Vi slutar prata om människor med svåra sjukdomar som ovärdiga att få leva, och i stället fokuserar på att det liv som finns kvar blir så bra som möjligt.
Kukkamariia Valtola Sjöberg, Sammankallande i Jämställdhets- och mångfaldskommittén (MP)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel