SD vinner på regering över blockgränsen
Debattören: Allianspartierna kan inte släppa fram en maktfullkomlig socialdemokrati
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-10-08
DEBATT. Efter presentationen av regeringens budgetproposition och oppositionspartiernas uppföljande riksdagsmotioner är det på söndag dags för sedvanlig partiledardebatt i Sveriges Television. Knappt ett år före valet får väljare och opinionsbildare möjlighet att bedöma partiernas politik och eventuella regeringsalternativ.
Att just regeringsfrågan tilldrar sig stort intresse är naturligt och ligger i linje med erfarenheter från tidigare val. Regeringsfrågan brukar beskrivas som en del av det politiska spelet vilket inte hindrar att frågan i sig är relevant att lyfta fram. Det är högst rimligt att väljarna före ett val får veta hur möjliga regeringskonstellationer ser ut.
Kristdemokraterna har meddelat att vi står för förändring. Vi vill byta regering. Vi vill att Alliansen bildar regering och söker stöd i riksdagen för vår statsministerkandidat och budget och vi välkomnar alla partier att rösta för vårt förslag men vi kommer inte att förhandla med Sverigedemokraterna.
Det är angeläget att alla partier ger besked i regeringsfrågan. När detta är sagt är det också angeläget att poängtera vikten av att alla partier ger besked i regeringsfrågan. I det senaste årets debatt har i stort sett all uppmärksamhet riktats mot allianspartiernas eventuella problem vid en regeringsbildning – detta medan landets största parti i samma debatt har passerat under radarn.
Sannolikt finns flera förklaringar till detta. En är att Socialdemokraternas ledande företrädare helt saknar svar på frågan hur en ny socialdemokratiskt ledd regering ska kunna bildas med en riksdagssammansättning liknande dagens.
Sett i ett vidare europeiskt perspektiv är inte detta ovanligt, tiden är nämligen förbi då socialdemokratin var den politiska rörelse kring vilken regeringsbildande alltid kretsade.
De senaste årens socialdemokratiska valförluster är ett av de tydligaste och mest betydelsefulla politiska skiftena i Europa. I land efter land har socialdemokratiska partier gått kraftigt tillbaka eller helt kollapsat. Resultaten från de val som genomförts i år talar sitt tydliga språk.
I Nederländerna slutade det en gång statsbärande socialdemokratiska partiet PvdA på en sjätteplats vid valet i mars. Det tidigare trettioprocentspartiet fick omkring fem procent av rösterna.
I Frankrike fick president Hollandes socialistparti, PS, sju procent vid valet i juni. Att jämföra med valet 2012 då de franska socialisterna hade stöd av var tredje väljare.
I Norge backade ett sedan tidigare försvagat Arbeiderparti i valet i september. Trots svårigheter för den sittande norska koalitionsregeringen misslyckades socialdemokratin med att ta makten och en ny mandatperiod i opposition väntar.
I Tyskland blev förbundsdagsvalet i förra månaden det sämsta någonsin för socialdemokratiska SPD. Partiet gick tillbaka fem procentenheter och har i de fyra senaste valen inte klarat att konkurrera med kristdemokraternas Angela Merkel.
I Österrike, där parlamentsval hålls i oktober, ser trenden ut att hålla i sig. Enligt opinionsmätningarna kan socialdemokratiska SPÖ gå samma öde till mötes som de socialistiska systerpartierna runt om i Europa.
Till uppräkningen kan bifogas länder som Grekland och Polen där socialdemokratin i praktiken raderats ut de senaste åren. Även i Spanien är situationen talande, socialdemokratiska PSOE har halverats sedan 2008, då partiet fick stöd av 43 procent av väljarna.
Denna existentiella kris för Europas socialdemokrati har flera orsaker. Misslyckad politik för att hantera finanskrisen och den växande arbetslösheten är en faktor, oförmåga att bygga trovärdiga regeringsalternativ är en annan. Tilltron till socialdemokratins regeringsduglighet är starkt ifrågasatt.
Mycket talar för att Sverige i det här avseendet inte utgör något undantag. Om dagens opinionssiffror för Socialdemokraterna blir valresultat, vilket inte är osannolikt, riskerar partiet att notera sitt sämsta stöd i ett riksdagsval sedan demokratins genombrott.
I kombination med ett stukat miljöparti och en decemberöverenskommelse som inte längre existerar kommer Stefan Löfven inte klara att klamra sig fast vid makten.
Allianspartierna må vara oeniga i vissa sakfrågor, men att dessa partier samfällt ännu en gång skulle släppa fram en maktfullkomlig och arrogant socialdemokrati till regeringsmakten måste bedömas som uteslutet.
Utsikterna för en blocköverskridande regering förefaller också minimala. Oavsett om det handlar om Socialdemokraterna och hela alliansen, eller Socialdemokraterna plus Liberalerna och Centern, utgör konstellationerna inget realistiskt regeringsalternativ. Viktiga beslut vid den just avslutade Centerstämman bekräftar detta, att partiledaren Annie Lööf talat om att hellre äta upp sina skor än att regera med Socialdemokraterna är ingen slump.
Blocköverskridande regeringar har en tendens att gynna högerpopulistiska och främlingsfientliga missnöjespartier. Detta är väl känt runt om i Europa, senast bekräftat i samband med förbundsdagsvalet i Tyskland. I sig är detta ytterligare en faktor som allvarligt försvagar Socialdemokraternas position som regeringsbildare.
Att bilda regering över blockgränsen kan förvisso innebära att ta ansvar för landet, men det innebär också att bana vägen för Sverigedemokraterna.
Runt om i Europa är det i dag mitten-höger och kristdemokratin som utgör den politiska kraft kring vilken regeringar kan bildas - så förhåller det sig även i Sverige.
Lars Adaktusson, Europaparlamentariker (KD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.