Vi har ändrat oss – och åker till Almedalen i år
Ing-Marie Wieselgrens stiftelse: Tillsammans återvinner vi vardagen efter mordet – och veckan i Visby
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-06-26
DEBATT. Mordet på psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren tystade en person som kämpade outtröttligt för att alla ska få det stöd eller den vård de behöver vid psykisk ohälsa.
Hon var övertygad om att det är möjligt att hjälpa alla – och hon menade verkligen alla. Det kräver samarbete och det kräver ett bättre förebyggande arbete, ”det är inte omöjligt – bara svårt”, upprepade hon ständigt.
Mordet ryckte också bort en älskad hustru, mor och mormor. För oss båda var hon dels svärmor och ett stöd i livet, dels nära vän sedan ungdomsåren och en kollega.
För ett år sedan, efter mordet, var tanken på att besöka årets Almedalsvecka helt omöjlig.
Vi tvivlade inte på att arrangemanget skulle leva vidare, allt annat hade varit absurt. Efter varje våldsdåd måste vi göra allt vi kan för att återvinna vardagen. Och efter just det här mordet, med tanke på var mördaren hämtade sin inspiration, är det ännu viktigare att försvara det som Almedalsveckan står för.
Men för oss överskuggade sorgen och saknaden allt annat.
Visst är Almedalsveckan både mingel och en samlingsplats för lobbyister, men det är framför allt en mötesplats för samtal över alla tänkbara gränser.
Vi lever i ett land där makthavare är mer tillgängliga än i många andra länder. Det gäller alltid och särskilt i Almedalen. Här kan politiker, myndighetspersoner, intresseorganisationer och andra samhällsengagerade samtala utan att det nödvändigtvis utses vinnare och förlorare och utan att någon måste få sista ordet.
Ing-Marie Wieselgren stortrivdes i Visby och under Almedalsveckan.
Här kunde hon sammanföra alla dem som hon menade måste samarbeta för att öka psykisk hälsa i hela samhället. Under förre året deltog hon i och arrangerade flera seminarier om behovet av tidiga insatser.
Vi vet ofta vad som behöver göras, menade hon, men insatser sätts alltför ofta in när människor lidit alltför länge och problemen blivit onödigt stora. Särskilt viktigt är det för barn och unga att bli sedda i tid.
Ing-Marie var kontroversiell. Hon var anställd hos Sveriges kommuner och regioner, SKR, men lojaliteten fanns hos alla i behov av stöd.
När hon tyckte att regioner, kommuner eller anställda i vården inte gjorde tillräckligt, då tvekade hon inte att säga det. Det var också ett skäl varför hon jobbade så hårt i Almadelen.
Här upplevde hon takhöjden som lite högre och utrymmet för självrannsakan lite större. Det var möjligt att påverka andra vägar än de traditionella.
Så – jo, Almedalsveckan måste fortsätta. Det är viktigt att fortsätta mötas och samtala. Och vi har definitivt inget emot att allt det allvarligare kombineras med trevliga mingel och skratt.
Samtidigt är självklart att mordet och mordets orsaker behöver finnas kvar i allas medvetande. Ing-Maries intensiva röst kommer inte att höras i år och då måste vi vara många som tar ansvar för att driva hennes engagemang vidare.
Därför kommer vi att vara i Visby när årets Almedalsvecka startar. Vi har ändrat oss.
En av oss kommer för tjugoandra gången, en av oss för första gången, och tillsammans orkar vi.
Vi kommer att finnas där för att berätta om den stiftelse – Ing-Marie Wieselgrens stiftelse – Tillsammans för psykisk hälsa – som startats för att driva Ing-Maries engagemang vidare.
Och trots allt; vi kommer till Almedalen för att försöka förmedla Ing-Marie Wieselgrens optimism.
Lasse Stjernkvist, ordförande Ing-Marie Wieselgrens stiftelse – Tillsammans för psykisk hälsa
Lovisa Wieselgren Björkegren, ledamot i styrelsen
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.