Vad är det som händer i landet jag beundrade?
Debattören: Jag lämnade USA som krigsvägrare 1969 – nu är Sverige på väg in i Nato
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2022-04-19 | Publicerad 2022-04-16
DEBATT. Jag är en 77-årig amerikansk krigsvägrare som nu sitter i Lund och undrar vad som har hänt med det Sverige jag alltid har beundrat.
Jag kämpade dagligen i min själ med Vietnamkriget och dess onödiga brutalitet och lämnade i bitterhet USA 1969 för Sverige.
Min älskade bror, en amerikansk marinsoldat och kapten som stred för sitt land i Vietnam, lider nu dag som natt av Agent Orange från en kemikalieframkallad Parkinson. När jag pratar med honom i telefon hör jag ibland den pulserande, darrande rösten från en mobil i en ohejdbart darrande hand.
Den Ukrainska Invasionen påminner mig om Vietnamkriget. Ett stort mäktigt land invaderar ett svagare och förväntar sig en lätt seger.
Och ledare åberopar återigen att det handlar om en "defensiv" handling. I USA:s fall att stoppa den fria världens dominobrickor från att falla, i det ryska fallet att stoppa Natos expansion.
Supermakten öser sedan in en massa vapen och soldater. De unga soldaterna gör blint sin plikt, som min bror.
Ukraina väcker min sorg över den hänsynslösa brutaliteten – men också en övertygelse om att det som krävs är fred. Människor kan behöva försvara sig, men det finns ingen väg ut ur kriget förutom genom fred.
I Vietnamkriget bevittnade vi den mest intensiva bombkampanjen i militärhistorien. Mellan 1965 och 1975 släppte USA och dess allierade mer än 7,5 miljoner ton bomber över Vietnam, Laos och Kambodja – dubbelt så mycket som släpptes över Europa och Asien under andra världskriget.
Totalt dog 1 353 000 människor i Vietnamkriget varav 282 000 var amerikanska och allierade militärer. Upp mot 600 000 var civila dödsfall.
Dessa siffror återspeglar krigets rena våld i Vietnam – och antalet oskyldiga. Ukraina är inte annorlunda.
Under invasionen av Vietnam kunde Sverige spela en balanserande roll på ett försiktigt, genomtänkt och konstruktivt sätt som inte alltid uppskattades av USA:s ledare.
Den svenska rösten spreds globalt och hjälpte till att förändra världsopinionen. Vem kan glömma Olof Palmes passionerade vädjanden? Jag hörde dem och kom till Sverige i desperation och längtan efter fred, medan min bror kämpade i Vietnam.
Kriget i Ukraina framkallar samma moraliska avsky. En supermakt visar sina huggtänder.
Men den här gången reagerar svenska opinionsbildare och politiker, som ser valet framför sig, annorlunda. De slår mynt av krigsrapporteringen och vill vända den allmänna opinionen snabbt.
Plötsligt involverar det ukrainska kriget inte bara en supermakt som morrar för sitt territoriella försvar eller sin inflytandesfär, utan en som drivs av europeiskt eller globalt herravälde. Och det svenska folket uppmanas kliva djupare in i en konflikt mot det onda.
Men möjligheten till fred börjar med reträtt.
Och i stället för att trampa försiktigt, använda diplomatisk smidighet och inrikta sig på att skicka humanitärt bistånd som Sverige gjorde till Vietnam, väljer svenska politiker att plötsligt provocera inkräktarna.
Föreställ dig hur USA skulle ha reagerat och hur spänningarna hade eskalerat om Sverige hade börjat skicka pansarskott till Viet Cong.
Och i denna drift förlorar Sverige sin förmåga, så som under Vietnamkrigets dagar, att öppet uttrycka och förverkliga sin strävan om fred.
Med en ton av antiryskt hat och i hopp om en valseger försöker främst borgerliga politiker hasta fram ett beslut om Natointräde.
Vad hände med att dissekera alternativen, skapa en rejäl utredning, fråga vad som är bäst för Sverige, eller se över de 210 åren av neutralitet?
EMU-utredningen om svensk anslutning i valutaunionen tog cirka 18 månader. Nu kommer ett försök att utan utredning besluta om militärallians under cirka fyra månader.
Politikerna har till exempel ännu inte offentligt noggrant diskuterat de svenska åtagandet som krävs under Natos artikel fem.
"Användning av väpnad våld" är knappast ett fredligt åtagande. Det betyder stöd för användning av kärnvapen, möjligen stationerade i Sverige.
Sverige ska därmed låsa sig på ena sidan för att använda våld för att "återställa och underhålla säkerheten". Vems säkerhet har Sverige då skyldighet att försvara, sitt eget folk eller instabila allierade, såsom Ungern, Polen eller USA?
Denna politiska omorientering ökar risken att använda förstörelsevapen. Om du har en pistol i ditt hus så är din benägenhet större att använda den än om du inte har det.
Den oro jag delar i dag är inte bara det massiva våldet i Ukraina utan framtidens förstörelse. I dag finns det cirka 13 080 kärnstridsspetsar i världen, varav nästan 90 procent tillhör USA och Ryssland.
Till dem som säger att vi inte kan bekämpa ryssarna med fred, svarar jag: tror du att vi kan göra det med kärnvapen och Nato? Vi måste ta de svåra stegen mot globalt minskat våld – kemiskt, biologiskt och nukleärt.
Att tro att vi i Nato bara skulle vara de goda är underligt.
Ännu svårare blir det att, under press av Nato-allierade, göra det Sverige tidigare briljerat med, att minska kapprustningen och upplösa allianser kring dessa rustningar.
Åratals av svensk diplomati riskerar att snubbla in i en rävsax när vi ska uppmuntra länder att lägga ner sina vapen, medan Sverige beväpnar sig och går med i Nato.
Olivkvistens kraft, den svenska diplomatins kännetecken, håller på att begravas. Neutralitetens kraft och dess balanserade lyhördhet för det svenska folkets bästa rivs i bitar. Vi blir en del i det globala våldet.
Samtidigt glöms klimatförändringarnas våld bort av just de krafter som välkomnar större försvarsbudgetar och militarisering.
Rolf vom Dorp, Klimataktivist som stödjer Fridays for future i Skåne, amerikansk medborgare som lämnade USA under Vietnamkriget
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.