Debatt om upprustning är bara en skenmanöver
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-02-20
Professor: Ett starkare svenskt försvar saknar trovärdighet och möjligheter
Svenska försvarspolitiker tycks ha fått en kollektiv uppenbarelse, en plötslig insikt om att det militära försvarets primära syfte är att försvara det egna landet. Det är förvisso bra, men det är också mycket sent på dagen. Ju mer våra politiker talar om behovet av att stärka försvaret, desto tydligare blir det hur omöjlig denna uppgift är.
Konsekvenserna av tjugo års obönhörlig nedrustningspolitik har blivit att ingen längre kan hysa någon tilltro till att Sverige i händelse av ett angrepp skulle kunna försvara den egna friheten och oberoendet. I takt med att det ryska vapenskramlet tilltar, börjar också våra grannar bli allt fränare i sin kritik av hur Sverige har fegat ur.
Den skarpaste kritiken har kommit från Estlands president Toomas Hendrik Ilves, som ser Sverige som ett ”säkerhetshål”. Även Nato:s tidigare generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen har gjort klart att svenska folket måste inse att man inte kan räkna med hjälp från Nato. Vill man inte vara med i klubben skall man inte räkna med att få dess fördelar.
Detta punkterar den svenska säkerhetspolitiska livslögnen: vi kan inte längre skrävla med vår neutralitet och samtidigt förbli säkra på att Nato står redo att försvara oss.
Det är kombinationen av en växande oro bland den svenska allmänheten och en växande kritik från våra grannar som gjort att så många svenska politiker så plötsligt har börjat vurma för ett militärt försvar, och att lämna utfästelser om att försvaret måste får mera pengar. ”Det är inget snack om det,” sa statsminister Stefan Löfven vid en presskonferens på väg ut från toppmötet i Davos.
Men i svensk försvarpolitik är det ingenting som är självklart. Det är till att börja med utomordentligt oklart om svenska försvarspolitiker ens kommer att lyckas enas kring syftet med ett stärkt försvar. Det verkliga hotet kommer under överskådlig tid inte att riktas mot vårt eget land, utan mot våra baltiska grannar. Om vi stärker vårt eget försvar men förblir kallsinniga till att hörsamma rop på hjälp, då har inte mycket förändrats.
Det är väl ingen som på allvar tror att Sverige i händelse av ett ryskt angrepp på exempelvis Estland verkligen skulle vara redo att ingripa? Efter decennier av ”framgångsrik” neutralitetspolitik har Sverige lyckats omvandla grundläggande omoral till en dygd. Vi har blivit så övertygade om att neutraliteten har varit så bra för oss själva, att vi helt har förträngt på vems bekostnad dessa vinster har gjorts. Man minns här Winston Churchills karakteristik av Sverige som ”detta lilla fega land”.
Även om vi mot förmodan skulle lyckas med konsttricket att kasta av oss fegheten och förklara att vi står redo att komma till grannars hjälp, kvarstår det praktiska problemet. Vad har vi egentligen att komma med? Hur länge kommer det att dröja innan Sverige även med en mycket kraftig satsning på återupprustning åter skulle ha en försvarmakt värd namnet? Det skulle dröja minst ett decennium, och det skulle kräva politisk uthållighet som det inte är särskilt troligt att vi kommer att få se.
Kommer svenska politiker att vara beredda att under en lång följd av år framhärda i att tiotals miljarder kronor måste tas från vård, skola och omsorg, för att det militära försvaret måste rustas upp? Frågan faller på sin egen orimlighet, och därmed blir även den stora uppståndelsen kring behovet av att rusta upp till något av en skendebatt.
Behovet av en rejäl upprustning är ovedersägligt, men det gör det tyvärr inte mer sannolikt att så kommer att ske. Man minns här osökt den gamle LO-basen Stig Malms odödliga karakteristik av den socialdemokratiska riksdagsgruppen under finanskrisen 1990: ”De sprang omkring som skållade råttor och var krismedvetna en vecka.”
Stefan Hedund
Professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet