Skärp er – plocka inte billiga poäng på skolan
Författaren Martin Widmark: Därför måste politikerna säga ja till läsa-skriva-räkna-garantin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-01-17
DEBATT. Varje lärare vet hur det känns när man inte klarar av att hantera hela klassen för att en eller flera elever tar så mycket av ens tid och uppmärksamhet.
Tänk dig, du undervisar i läsinlärning, samtidigt som en elev ligger på golvet, en annan har tagit fram sin telefon för att kolla något, och en tredje går runt i rummet och söker kontakt med någon kompis, som i sin tur försöker höra vad läraren säger.
Sådan ser många, många lärares vardag ut.
Ingen ser bättre än läraren vad som behöver göras och när pedagogen larmar ska hen kunna lita på att elevvård, skolledning och kommun tar vid. Om så inte sker ska skolinspektionen direkt kunna kräva nya och kraftfullare insatser.
I dagarna behandlas ett förslag i Riksdagen om just detta: läsa-skriva-räkna-garantin. Att lita på lärarens omdöme och avlasta honom eller henne omedelbart när behov uppstår.
Vissa hävdar att denna garanti är ett slag i luften och att det som förslaget föreskriver, redan görs. Då måste man fråga sig: Om det redan görs, varför hamnar då så många barn i svårigheter? Och om regelverket som styr detta redan existerar, varför sätts då så många insatser in alldeles för sent?
Skolpolitiken får aldrig får bli en partipolitisk slagpåse. Här måste vi vuxna ta vårt ansvar och alltid sätta barnens bästa i främsta rummet. läsa-skriva-räkna-garantin är förstås inte hela lösningen, men definitivt ett steg i rätt riktning.
Röstar man som politiker emot ett förslag som handlar om att hitta och hjälpa de små barnen med problem, måste man å det snaraste kunna lägga fram ett eget och kraftfullare förslag. Annars verkar det som att man plockar partipolitiska poäng, samtidigt som många ungar inte får det stöd och den hjälp de har rätt till.
Många gånger blir dessa barn följetonger på elevvårdsmöten, år efter år, och alltför ofta accelererar problemen, i stället för att avta. Man hoppas att eleven ska mogna och det blir i stället tvärtom.
Elever som halkar efter, fastnar alltför ofta i sin roll som bråkstake, eller clown, kompisarna vänjer sig och läraren går snart på knäna.
Att till exempel lära sig läsa, går olika lätt för olika barn, det vet alla. Men vad händer med de elever som tidigt kommer efter och tappar lust och självkänsla? Det behöver man varken vara lärare eller skolpolitiker för att förstå.
Eleven löper hög risk att hamna i en ond spiral, få en negativ självbild, ofullständiga betyg och så slutar det i utanförskap. Men jag, och många med mig, hävdar att det inte alls behöver vara på detta sätt.
Det finns flera exempel på metoder och material som redan i årskurs ett hjälper läraren att identifiera och hjälpa elever som kan komma att få problem med läsningen.
”Små barn – små problem, stora barn – stora problem”, som en förälder en gång så kärnfullt sammanfattade det hela för mig.
Att lösa problem, med tidiga och beprövade insatser, är helt avgörande för lärare och elevers arbetssituation idag.
Så till alla duktiga och välmenande skolpolitiker: Låt oss hjälpas åt att säkerställa att alla barn får bästa möjliga chans att klara målen och inte redan som sex- sjuåring identifiera sig som en förlorare.
Martin Widmark
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.