Carl Bildt svajar i utrikespolitiken
Urban Ahlin (S): Centrala ministrar i regeringen driver olika linjer om svenskt samarbete med Nato
Carl Bildt bloggade häromdagen förment bekymrat om att socialdemokraterna har låtit sig dras ut på äventyrligheter i utrikespolitiken. Den typen av desperata slängar handlar dock om att dölja egna brister.
Utrikesministern tycks mena att riksdagens beslut angående folkmordet på kristna i det osmanska riket 1915 rör sig om endast vänsterpartistisk politik. Riksdagen röstade för en reservation skriven av S, V och MP. Reservationen i sin tur föreslog bifall till tre yrkanden i en flerpartimotion skriven av representanter för V, MP, KD, S och FP. Det är således knappast en vänsterpartimotion som Bildt hävdar.
Jag har också svårt att se den vänsterpartistiska ådran hos statsminister Fredrik Reinfeldt som i valrörelsen 2006 uttalade sin och därmed moderaternas vilja att erkänna händelserna 1915 som ett folkmord.
Inte heller torde de borgerliga riksdagsledamöter som röstade med vår reservation, eller de borgerliga partier som i princip anslöt sig via särskilda yttranden, känna sig bekväma med Bildts etikett. Riksdagens beslut har ett brett stöd i flera olika politiska läger över hela det politiska spektrat och kan knappast kallas för äventyrligheter.
Den socialdemokratiska partistyrelsen ville inför vår partikongress i oktober hantera frågan på ett något annat sätt än vad som blev kongressens beslut. Detta har tidigare blivit väl redovisat liksom själva kongressbeslutet. Det socialdemokratiska ställningstagandet i riksdagen den 11 mars kan därför inte ha kommit som en överraskning för utrikesministern. Vår riksdagsgrupp röstade i enlighet med vad partikongressen beslutat. Det ser jag som en självklarhet.
Men det var inte något enkelt beslut. Det rör sig om en historisk fråga med starka känslomässiga och politiska kopplingar ända in i vår tid. Jag vill därför understryka min förhoppning att riksdagens beslut kan bidra till att försoningsprocessen så småningom kan ta ny fart. Det är också viktigt att säga att riksdagens beslut inte får några andra konsekvenser än att det som hände 1915 betecknas som ett folkmord av Sveriges riksdag. Detta påverkar på intet sätt socialdemokratins djupt kända inställning till att Turkiet efter genomförda reformer ska bli medlem av EU.
Den stora äventyrligheten i utrikespolitiken ligger inte en socialdemokratisk utrikespolitik utan snarare i att Sverige under den borgerliga regeringen inte har en tydlig utrikespolitik i ett antal centrala frågor.
Jag har nyligen mött Carl Bildt i utrikespolitiska debatter och då efterfrågat svar på ett antal konkreta frågor rörande regeringens inställning till den militära alliansfriheten.
Är det regeringens hållning att Sverige ska delta i Nato:s försvarsplanering för Estland, Lettland och Litauen? Är det regeringens mening att svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer? Kommer utrikesminister Carl Bildt och statsrådet Jan Björklund att få gehör för sitt krav på en utredning av ett svenskt Nato-medlemskap?
Tyvärr har jag inte fått svar på mina frågor. Det är i dag ett faktum att centrala ministrar i regeringen driver olika linjer om svenskt samarbete med Nato. Det är olyckligt att regeringen är splittrad i en central säkerhetspolitisk fråga. Om den svenska säkerhetspolitiken får det inte råda oreda. Den säkerhetspolitik som förs ska ha ett brett blocköverskridande politiskt stöd. Om inte Carl Bildt kan svara klart och tydligt på våra frågor är det han som äventyrar den breda enighet som funnits kring centrala utrikespolitiska ställningstaganden.
Också i andra frågor, som hållningen gentemot Ryssland, saknas en tydlig svensk linje. Statsministern var i Sälen i januari klar över att han inte såg några stalinistiska tendenser i Ryssland. Någon månad senare sade Bildt i vår uppsaladebatt att han tvärtom såg just dessa tendenser och oroades av dem. I höstas sade regeringen ja till gasledningen i Östersjön, några månader senare kräver centrala ministrar i regeringen att man ska placera pansarbataljoner på Gotland eftersom Ryssland utgör ett militärt hot. 2007 snabbutfasade regeringen demokratibiståndet till organisationer som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och pressfrihet i Ryssland eftersom man ansåg att det inte behövdes. Idag är man lyckligtvis på väg att återinföra åtminstone delar av detta stöd.
Det är denna typ av svajighet som utgör äventyrligheten i svensk utrikespolitik. Kanske beror denna svajighet på att det i dag inte finns en svensk utrikespolitik eftersom regeringen delegerat hela ansvaret till Bildts enmansföreställning. Och då går det som det går.
Urban Ahlin
Talesperson (S) i utrikesfrågor