Alla pratar övergrepp - men vad gör vi sen?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-06-13
Debattören: Låt inte rapporterna om kvinnors utsatthet bli ännu en parentes i en mediastorm
DEBATT. Just nu drar en våg, ja nästan en flodvåg av berättelser om sexuella trakasserier in över den svenska medialandskapet. Aftonbladet gör en lovvärd och engagerad satsning på att prata om tjejers utsatthet i offentliga rum under hashtagen #inteensam.
Nyheter hakar på och rapporterar. En underöknings beställs som visar att varannan tjej blivit utsatt för sexuella trakasserier. Texter skrivs. Flera mediahus har lagt ut videoklipp där både män och kvinnor berättar om statistik, om upplevelser och om erfarenheter av sexuella trakasserier.
Och det är bra. Såklart. Att det uppmärksammas. Problematiseras och adresseras.
Men. Det skaver.
Det skaver något så förbannat. Det skaver för att berättelserna benämns som sexuella trakasserier. Sexuella trakasserier är inget brott enligt straffrätten. Det är händelser som sker på arbetsplatser och skola. Det lyder under en tandlös diskrimineringslagstiftning som handlar om att skolor och arbetsplatser är tvungna att ta tag i problemet.
Sedan är det inte så mycket mer.
Det skaver därför att allvaret i vad tjejer utsätts för förminskas och osynliggörs. Det vi pratar om är sexuella ofredanden, sexuella övergrepp och våldtäkter. Det är brott. Som ska lagföras.
Det skaver därför att vi tjejer ju redan vet, vi lever i vår kvinnokropp som inte överhuvudtaget har rätt till offentliga rum som männens kroppar. Vi behöver inga siffror på våra upplevelser. Men kanske är de inte till för oss? Kanske är det för att männen ska se att deras handlingar är en del av en struktur. Kanske är statistiken till för dem? För de män som fortfarande inte vill se eller tro att tjejer och killar växer upp i helt olika parallella världar. Kanske vaknar de nu.
Det skaver för att det görs lovvärda satsningar som synliggör ett samhällsproblem som vi tjejer lever i och har levt i under så lång tid så att vi alla blivit normaliserade. Likgiltiga. Och sen tillfrågas plötsligt tjejer om sina upplevelser och vi hämtar kraft än en gång och skriver och debatterar och använder vår röst som äntligen efterfrågas. Och sen, ja. Vadå? Vad händer sen? Var ska kraften sedan hämtas från?
När veckan om sexuella trakasserier tar slut? När medierna gått vidare? När de i bästa fall rapportera om ett vidrigt fall av fullständigt besinningslöst våld som en man utövar på en kvinna som slutligen dör av sina skador. Där vi vet att män, enligt statistiken, kommer att döda ytterligare sju kvinnor bara i år. Som blir en notis.
Om tjejer och kvinnor faktiskt ska orka. Om vi ska få kraft att fortsätta kämpa, att skriva, att göra motstånd mot att inte få ha våra kroppar ifred. Leva våra liv på samma fria villkor som männen i det privata och det offentliga. Då MÅSTE vi också se att det lönar sig. Att det GÖR skillnad.
Jag talar inte bara i egen sak. Jag träffar många unga. Tjejer som blivit utsatta för sexuella övergrepp, ofredanden och våldtäkter. Jag träffar unga i klasser som ännu inte har blivit utsatta, men som mest troligt kommer bli. Ingen av dem har fått kunskap om normer, om sex, om övergrepp eller om porrens inverkan på ideal och föreställningar hos både tjejer och killar. Ingen. Och det i skolan där sexuella trakasserier drabbar hälften av alla som föddes i en tjejs kropp.
Så, kära politiker, kommuner och rektorer. Ni som har makten. De ekonomiska medlen. Ta oss på allvar. Ta våra berättelser om övergrepp, våld och mord på allvar. Tillsätt medel och se till att vi inte kämpar förgäves.
1. Tillsätt en nationell samordnare för sexuella övergrepp.
2. Varje skolklass ska få tillgång till kunskap om sex, om övergrepp, om normer och om pornografins påverkan och inverkan.
3. Alla sportledare från knattenivå till elitnivå ska få utbildning om (maskulinitets)normer, om sexuella övergrepp och om konsekvenser av machokultur.
Lås oss se att ni agerar, att vi inte bara blir ännu en parentes i en mediastorm. Förslagen och lösningarna finns, är ni redo att göra vad som krävs?
Nina Rung, brottsutredare Polisen Barnahus
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.