Om M ska följa SD – var hamnar Sverige?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-11-11 | Publicerad 2015-11-10
Peter Eriksson, MP: Jag är starkt frågande till Moderaternas utveckling
DEBATT. Direkt efter valet 2010 tog jag och min språkrörskollega Maria Wetterstrand initiativ till ett möte med statsminister Fredrik Reinfeldt. Vi bjöd in oss själva till det Sagerska palatset. Det var ett nytt läge för Sverige. Majoritetsregeringen Reinfeldt hade blivit en minoritetsregering. Ett nytt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti med rötter i nynazismen hade för första gången fått väljarstöd för att komma in i riksdagen.
Ett regeringssamarbete var aldrig aktuellt. Men däremot ett tydligt avgränsat samarbete inom några få områden, framförallt migration. Jag och Maria bedömde att det var viktigt att MP tog initiativ för att göra vad vi kunde för att förhindra en utveckling där SD kunde skapa en utpressningssituation mot regeringen. Det handlade om att värna mänskliga rättigheter, Sveriges roll internationellt och att undvika en utveckling likt den vi sett i Holland, Danmark och andra länder, där främlingsfientliga partier fått styra samhällsdebatten och därigenom vuxit sig starka.
Reinfeldt nappade på idén om en uppgörelse över blockgränsen när det gällde migration. Han tog ett personligt ansvar för att få med sig de övriga allianspartierna och för att begränsa SD:s inflytande, vilket jag respekterar.
Samarbetet fungerade. Men tiden går och med de pågående krigen runt EU och den flyktingkris vi ser i Europa i dag krävs en förändring. Framförallt borde övriga EU-länder vara med och försvara mänskliga rättigheter och flyktingkonventioner. Här kan Sverige göra mer. Ska verkligen länder som inte ställer upp på att genomföra de gemensamt fattade EU-besluten få del av EU:s gemensamma budget? Den svenska regeringens krav borde vara att EU-kommissionen ställer in alla betalningar till dess de genomför vad de skrivit under.
Jag tycker också att det är bra att regeringen har medverkat till en bred uppgörelse med allianspartierna för att visa att Sverige orkar stå upp och ta nödvändiga och tuffa beslut när det behövs. Man måste kunna ta nya beslut när verkligheten förändrar sig. Men jag ställer mig starkt frågande till Moderaternas hållning och utveckling. Reinfeldts avståndstagande gentemot SD tycks vara borta. Reinfeldt själv verkar glömd.
Nu gäller det istället att lägga sig så nära SD som möjligt. De uppgörelser Anna Kinberg-Batra nyss skrev under är tydligen inget värda. Oavsett om det är nya eller gamla överenskommelser, om det kallas decemberöverenskommelsen eller migration och integrationsöverenskommelser så hinner knappt bläcket torka förrän Kinberg-Batra slänger dem i papperskorgen. Är det i dag överhuvudtaget möjligt och meningsfullt att göra uppgörelser med Moderaterna?
Tydligen är det övergripande målet nu istället att ta tillbaka de mer extrema högerväljarna från SD. Inte att göra det bästa för Sverige, utan för att lägga förslag som ska passa de nationellt sinnade och de rädda, de som vill stänga gränserna och tror att vi då kommer att vara tillbaka i en värld som inte längre finns. Men jag kan berätta att om man ska lyckas med det så kommer det inte att räcka med nya gränskontroller och total avvisning av asylsökande. SD är ett rörligt mål och det kommer bara nya och värre krav ju mer man försöker göra dem till viljes.
Mina undringar är följande: om M ska följa efter SD, om Anna ska följa Jimmie, var ska det då sluta? I vilket dike ska de hamna? I vilken rännsten ska de mänskliga rättigheterna lämnas? Var hamnar Moderaterna och vad händer med Sverige?
Peter Eriksson,
Europaparlamentariker för Miljöpartiet de gröna
Språkrör för MP 2002-2011