Nazister i vår stad – det gör oss livrädda
Jan Björklund och Lotta Edholm: De måste punktbevakas och bör inte få demonstrera mitt i stan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-08-25
DEBATT. Tonläget har hårdnat. Sånt som var otänkbart att säga för bara något år sedan är numera vardagsmat. Det diskuteras på bästa sändningstid i radio om en jude kan vara svensk. Personer med mörkare hud och hår vittnar om hur de får glåpord efter sig på ett sätt som inte förekom för ett par år sedan.
Parlamentariker från anständiga partier hetsar mot medier med samma retorik och samma metoder som nättrollen. Twitter, Facebook och mejlboxarna hos personer som stuckit ut hakan i debatten svämmar över av hat och hot.
Det hetsas mot judar och mot muslimer. Adoptivbarn, arbetskraftsinvandrare och flyktingar får broschyrer i brevlådan där det står ”dags att åka hem”. Inte för något de har gjort, utan utifrån varifrån de kommer. Och i dag marscherar nazister på Kungsholmen och lamslår vardagen för tusentals stockholmare.
Det gör oss livrädda. Vi har båda nära anhöriga med egen erfarenhet av nazisternas förtryck i Norge under andra världskriget. Jans mamma flydde från Norge till Sverige. Lottas mormor och morfar tog emot norska flyktingar i sitt hem. Det har präglat oss. Våra mammor och morföräldrar lärde oss om vikten av att försvara friheten, långt innan vi ens förstod vad frihet var.
Även vi som är för unga för att själva minnas andra världskriget har sett dem förr. Nazisterna hade ett kort uppsving på 1990-talet, då de och skinnskallarna gjorde gemensam sak för att sprida sina förhatliga idéer.
Några blev kvar, det är de som nu marscherar igen. Några av dem lät håret växa, bytte ut bomberjackorna mot kostym och bildade Sverigedemokraterna. De har polerat sin yta, men gång på gång bubblar arvet upp igen.
Historien upprepar sig kanske inte, men den rimmar. Det sena 1800-talet och början av 1900-talet var en liberal frihetstid. Demokratiseringen tog fart, marknadsekonomin ersatte det gamla skråväsendet, frihandeln öppnades upp, de sociala rättigheterna växte och levnadsstandarden ökade.
Men vindarna vände, och det ledde steg för steg fram till 1900-talets stora europeiska katastrofer.
Hédi Fried överlevde Förintelsen. Hon satt i koncentrationsläger i Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon beskriver hur hatet och antisemitismen under 1930-talet sakta kröp in i samhällskroppen. Idag är hon rädd igen.
I vårt Sverige ska ingen behöva vara rädd. Friheten måste försvaras! Vi vägrar att gå med på att någon drar nytta av Sveriges tolerans och öppenhet för att störta demokratin och avskaffa friheten. Vi kan inte försvara demokratin genom att inskränka den. Det är nazisterna som vill avskaffa yttrandefriheten, inte vi. Men det finns mycket mer vi kan göra.
De nazister som marscherar på Kungsholmen idag är dömda för grova våldsbrott. De måste punktbevakas, och det måste vara möjligt att villkora deras demonstrationstillstånd med en annan tid och en annan plats.
På 1990- talet fick högerextremister ofta finna sig i att demonstrera utanför stadskärnorna. Så kan vi göra också idag.
Extremister och deras svans måste hållas utanför inflytande. Aldrig, under vårt politiska liv, har grundläggande liberala värderingar varit så hotade.
Det handlar om vilka värderingar som ska hålla ihop världen, hålla ihop Europa och hålla ihop det Sverige som våra barn växer upp i. Liberalerna gör allt för att inte Sverige ska kantra. Varken ner i vänsterdiket eller mot högerflanken där extremisterna hotar.
Tack för din röst. Den gör skillnad.
Jan Björklund, partiledare Liberalerna
Lotta Edholm, Liberalerna Stockholm
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.