Här är Macchiarinis okända bluff på KI
Debattörerna: Vården av den brännskadade mannen liknar ett utdraget experiment
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-06-04 | Publicerad 2018-06-03
DEBATT. Ena gången läser vi att Karolinska universitetssjukhuset (KS) avböjt stöd från kollegerna på ett annat toppsjukhus i fråga om en svårt cancersjuk patient som sedan avlider i KS operationskö. En annan gång att en toppdirektör på samma KS attesterat overifierade mångmiljonfakturor från en firma han själv arbetat för, något som till sist ska granskas av ansvariga politiker ledda av – gissa vem? – toppdirektörens egen fru.
Och alldeles nyss läste vi att den nya rekorddyra akuten på KS inte anser sig behöva ta hand om annat än de allra svåraste sjuka patienterna som kommer med akutambulans eller ambulansflyg.
Därmed lastar man över patienterna på andra sjukhus som redan dignar under orimlig belastning. Toppsjukhuset ska naturligtvis bara ta hand om de spännande fallen?
Var finns roten till alla skandaler på KS och Karolinska institutet (KI) det senaste året? Har det kanske med med ett djupt sittande elittänk att skaffa? Olycksfall i arbetet inträffar i jättestora organisationer, det förvånar ingen men den mångfald fadäser som under kort tid oupphörligen smutsat det nobelmärkta Karolinska har rågat måttet även i ett land som av gammal vana gärna bugar för överhet och högt utbildat folk.
En dimension av skumrask har smugit sig in i Karolinska; prestige, högfärd, finansiell oreda och direkt omoral knyts till en toppstyrd beslutsapparat. Ett hittills för de flesta okänt litet vårdfall från 2011 illustrerar behovet att snart utlysa moraliskt undantagstillstånd på KS/KI för att komma åt själva roten till kolossens alla ”olycksfall”.
Det handlar om vad som kan vara den förmente mirakelkirurgen Paolo Macchiarinis sista försök att än en gång fläcka Karolinska. I en internationell facktidskrift, Respiration, träder han efter sitt avsked 2016 fram som huvudförfattare av en forskningsstudie, signerad av 26 (!) namn från KS/KI.
Den uppges lyfta viktiga rön från en klinisk behandling på KS av en i lungor och luftrör gravt brännskadad ung man som dog utan att återfå medvetandet.
Mängden medicinska rapporter är numera lika överväldigande som längtan hos både idoga forskare och dilettanter att se sitt namn publicerat.
Få hade väl hört om Macchiarinis senkomna epos om inte två forskare 2016 anmält den till KI:s prorektor för misstänkt ”oredlighet”. Det visar sig handla om ett paradexempel på hur snett det kan gå då forskning smittas av kändiseri och publicitetshunger och hur ett vårdfall landar i ett utdraget experiment på en döende kropp.
KI:s prorektor bad först Expertgruppen för oredlighet i forskning vid centrala etikprövningsnämnden (som är knuten till Vetenskapsrådet) att yttra sig. Där kallade man i sin tur på en enskild expert, helt fri från KI och KS att skärgranska fallet – Dag Lundberg (medförfattare till debattartikeln, reds anm). Han är professor emeritus i Lund och expert på vård i livets slutskede och hans analys kan läsas som en polisutredning av ett medicinskt bedrägeri.
Lundberg får sitt uppdrag november 2016, händelsen bakom studien inträffade 2011. Att förstå vad som då utspelas försvåras av att en illa förd sjukjournal som främst saknar en “risk-nytta”-analys av de åtgärder som Macchiarini oavbrutet föreslår.
Han testar på den döende innovationer som saknar belagd klinisk relevans,hänvisar till odokumenterade försök han gjort på råtta. Han prövar även en annan av sina favorit-teorier nämligen att av patientens eget blod kunna skapa en ”dekokt” (vårt ordval) som i ”homeopatisk” (vår metafor) trosvisshet beskrivs besitta samma remarkabla egenskaper som reala stamceller. Dessa ”specialiteter” har prövats negativt i samband med Macchiarinis beryktade konstgjorda struprör av plast.
Tidigt i detta vårdfall, enligt sjukjournal, registreras viss förbättring och det görs på Macchiarinis uppdrag 23 bronkoskopier på 14 dagar samtidigt som den stamcellsberikade vätskan tillförs. I journalen saknas dock basfakta, till exempel vilka mediciner den sjuke får eller hans kroppsvikt, så man vet inte vad som är effekten av vad.
Lundberg visar hur en vårdsituation, som läkaretiskt bör präglas av omsorg om mänskligt liv och värdighet, övergår i ett utdraget medicinsk/ kirurgiskt försök. Inga lagfästa tillstånd inhämtas, däremot får man de anhörigas ok till ”innovationerna” som ett sista försök att rädda deras släktings liv. Efter 36 dagar avlider han.
Det dröjer (gåtfullt varför) fyra år innan Macchiarini i den nu anmälda artikeln summerar det kliniska vårdförloppet till en vetenskaplig rapport som antyder viktiga forskningsrön och slutsatser.
Lundberg anger i åtta punkter svåra brister av inte minst forskningsetisk karaktär och betraktar som studiens huvudsyfte att göra en rad mätningar av till exempel blodets mononukleära cellers funktion hos en svårt sjuk medmänniska snarare än att söka rädda hans liv.
Lundberg kan inte befria sig från misstanken att behandlingen mest var till för att kunna producera spännande frontlinjeresultat i vården av en människa som ligger på sitt yttersta.
Expertgruppen för oredlighet i forskning avvisar sensationellt utan ett ord Lundbergs tunga kritik och frikänner både artikeln och behandlingen av den brände patienten från anklagelser för oredlighet. KI däremot tycker som Lundberg och bedömer fallet som klar oredlighet och begär av tidskriften Respiration att artikeln omedelbart dras tillbaka.
För en vanlig medborgare dyker ett antal tunga frågor upp.
- Hur kan undermålig forskning tillåtas vandra från KI in i en respekterad facktidskrift? När, var och hur sker kontrollen?
- Vad säger oss det stora antalet medförfattare som solidariskt ansvarar för innehållet? Någon är inte ens tillfrågad att stå med, andra sökta för att yttra sig saknas det adresser till, vilka är de? Nästan ingen av medförfattarna arbetar längre på KI/KS. Hur ska detta tolkas? Är allt ett falsarium?
- Är det orimligt mot denna bakgrund att gissa att det på både KS och KI utvecklats en intern kultur av elitism, fåfänga och strebers, allt i syfte att vinna ära och feta anslag?
- Om denna gissning är rimlig – vad gör ledningen i åt saken? Hur agerar de anslagsbeviljande politikerna och hur tänker de mäktiga läkemedelsföretagen i vilkas knä KI/KS sitter?
- Till sist – hur mycket mera stryk tål märket Karolinska?
Bertil Torekull, publicist, före detta chefredaktör för bland annat SvD och DI. I samarbete med Dag Lundberg, professor emeritus i anestesiologi och intensivvård, Lunds universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.